"Det är väl inte så noga med äldre människor, tänker jag, vi ska ju ändå dö snart. Men gamla envisa kärringar blir de inte av med så lätt."
Kristina Bergström sitter på sin veranda, med Mälaren nedanför, hunden Millie i knät och med äldste sonen intill. Joacim som varit vid hennes sida genom hela mardrömmen kan fylla i och berätta där hon själv har minnesluckor efter många tunga månader. På långfredagen kom hon hem igen till maken och hundarna, efter att ha vistats på sjukhus i stort sett varje dag sedan i somras.
– Jag är 76 men har åldrats 15 år. Det har man inte riktigt råd med i den här åldern.
Kristina är van att vara i farten. Många Eskilstunabor kan känna igen henne från kommunpolitiken under 80- och 90-talen, eller kanske som mannekäng på modevisningar i stan. Som ekonom har hon jobbat på flera företag i Mälardalen genom åren, varav de senaste enbart i familjeföretagen, som drivs av sönerna och barnbarnen.
– Jag har inte haft en tanke på att sluta jobba, är fortfarande anställd, har kört bil och varit högst aktiv fram till i somras. Och jag har fått vara frisk och haft bra fysik genom livet. Nu orkar jag ingenting, jag har inte ens kunnat vara ute på tomten än i år. Och inte är det roligt att vara med bland folk när magen inte fungerar normalt. Jag blir rädd för att påsen ska börja läcka.
Joacim Bergström kommer aldrig att glömma synen när han klev in på salen där hans mamma Kristina låg under de intensiva veckorna på Akademiska sjukhuset i Uppsala. "Hon låg med öppen buk och hela magen höll på att ruttna."
Det som skulle ha varit en snabb rutinoperation förvandlades till en mardröm utan slut. Gallstensoperationen på morgonen den 5 juni 2024 var tänkt att göras så smidigt att Kristina kunde få åka hem till lunch igen. Ett antal stenar avlägsnades, och Joacim kom för att hämta sin mamma.
– Då mådde hon inte bra. Jag sa till läkaren att det är något som inte står rätt till, för mamma är inte den som gnäller i onödan.
Kristina kan intyga den saken.
– Jag gick till jobbet med bruten lårbenshals en gång. Det här gjorde ondare.
"Du ska nog komma hit, sa läkaren. På några minuter satt jag i bilen"
Joacim Bergström
Sjukhuset behöll henne för observation och Joakim åkte på inplanerad jobbresa till Göteborg.
– En läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala ringde mig halv fyra morgonen därpå och berättade att något gått snett och att mamma körts dit i ambulans. Nu var det kritiskt.
– Du ska nog komma hit, sa läkaren. På några minuter satt jag i bilen.
Joacim Bergström tillbringade flera timmar varje dag från juni till april hos sin mamma på sjukhuset. "Jag har inte varit jobbig och otrevlig, men jag har velat veta. Och jag har kollat och googlat allt de skrivit i journalen. Mycket har inte stämt. Känslan var att om jag inte tjatade som fasiken hände ingenting."
"Förbered dig på att det ser otäckt ut" sa personalen till honom innan han gick in till Kristina.
Under gallstensoperationen hade det gått flera hål på hennes tarmar, vars innehåll runnit ut i buken, skapat infektion och startat en förruttnelse. Det här upptäcktes aldrig av ansvariga läkare. Under två av de tre veckor Kristina tillbringade i Uppsala låg hon nedsövd i respirator och med buken helt öppen. Större delen av hennes tarmar togs bort i tre omgångar.
– Skönt att jag aldrig märkte av allt det där, säger Kristina och ryser, jag låg ovetande och sov.
Med bara 1,8 meter tarm kvar – av runt åtta – och med stomi (påse på magen) kom hon tillbaka till Mälarsjukhuset för fortsatt intensivvård. Hon vägde 36 kilo som minst. En lång rad gastroskopiundersökningar gjordes och nya invärtes skador efter gallstensoperationen upptäcktes.
Joacim har funnits vid sin mammas sida varje dag på sjukhusen i Eskilstuna och Uppsala sedan den första operationen i juni -24.
Hennes kropp kan på grund av den förkortade tarmen inte längre tillgodogöra sig nödvändig näring från maten och Kristina måste därför få näringsdropp varje natt, livet ut. Att prova ut lämpliga doser och styrkor tog tid.
Och under de månader som sen följde fram till påsk hann Kristina dessutom drabbas av inte mindre än tre omgångar sepsis; blodförgiftning. Bland annat efter en kort permission hemma, där familjen lagom hann få ordning på hemsjukvård, hemtjänst och mediciner när det blev ambulansfärd tillbaka till sjukhuset.
"Jag är helt övertygad om att Kristina hade dött om inte Jocke lagt ner så mycket tid på att vara med henne på sjukhuset."
Alf Bergström
Också för familjen har det här varit ett tungt år. Den första tiden blev förstås kaotisk för alla, inte bara av oro för Kristina utan rent praktiskt skapade hennes frånvaro stora problem. På företagen blev fakturor och faktureringar liggande på hög och det blev problem med utbetalningar av de anställdas löner, tills ett barnbarn kunde rycka in och bringa reda på kontoret.
Hundarna Millie och Pixie är lyckliga över att ha matte hemma igen. Ska de sitta i samma knä får de dock hålla tillgodo med Joacims tills Kristina blivit starkare.
Yngste sonen Niclas skötte företagen och maken Alf – som "svimmar bara jag ser ett sjukhus" – tog hand om hemmet, medan Joacim har spenderat fler timmar än som egentligen funnits i tillvaron hos sin mamma.
Han ger inte mycket för Mälarsjukhuset.
– De lät henne för det första ligga för länge och bli allt sämre efter gallstensoperationen utan att ta några prover. Och bara att bestämma var på sjukhuset mamma sen skulle ligga när hon transporterats tillbaka blev ett jättetrassel.
"Det är väl inte så noga med äldre människor, tänker jag, vi ska ju ändå dö snart. Men gamla envisa kärringar blir de inte av med så lätt."
Kristina Bergström
Joacim tillbringade minst två timmar per dag på sjukhuset alla de här månaderna. Ställde frågor, läste journalen, hjälpte sin mamma att få i sig näring och att röra på sig i korridorerna.
– De kunde säga till mig att hon inte ville äta eller inte ville gå upp ur sängen, och så lät de henne bara vara. Men med ett tungt droppaggregat orkade hon helt enkelt inte resa sig. Jag fixade en ställning och såg till att hon kom upp, så att liggsåren på ryggen blev bättre.
Mälarsjukhuset
– Jag pratade dagligen med läkare om vad som gjordes och om planen framåt, sa att "jag åker inte hem förrän någon kommer och pratar med mig." Jag har inte varit jobbig och otrevlig, men jag har velat veta. Och jag har kollat och googlat allt de skrivit i journalen. Mycket har inte stämt. Känslan var att om jag inte tjatade som fasiken hände ingenting.
Alf darrar lite på rösten när han säger vad han tror.
– Jag är helt övertygad om att Kristina hade dött om inte Jocke lagt ner så mycket tid på att vara med henne på sjukhuset. Det är säkert.
– Vi försöker allihop se det positivt nu när Kristina är hemma igen. Men det hade varit lättare att acceptera de svåra månaderna om det varit cancer eller så. Ett rutiningrepp som gick så fel, det känns förjäkligt rent ut sagt.
"Jag är helt övertygad om att Kristina hade dött om inte Jocke lagt ner så mycket tid på att vara med henne på sjukhuset", säger maken Alf. Det har varit tunga månader för hela familjen medan Kristina legat på sjukhus.
Familjen är noga med att framhäva att de absolut träffade på många bra läkare och sjukhusmedarbetare i Eskilstuna.
– Men vilka superproffs de är i Uppsala, säger de sen i en mun. Vi är för evigt tacksamma för allt de gjorde för henne där.
Vardagen för makarna, som varit gifta i snart 50 år, är nu fylld av besök från hemtjänst och hemsjukvård. Droppet ska kopplas i och ur fem dagar i veckan och varje dag ska stomin skötas. Joacim lagar mat åt sina föräldrar och åker till Apoteket och hämtar stora kartonger näringsdryck och -påsar.
"Jag är 76 men har åldrats 15 år. Det har man inte riktigt råd med i den här åldern."
Känns det skönt att vara hemma igen?
– Det kan du ana, ler Kristina.
– Jag är väldigt, väldigt trött, men lycklig. Och jag väger åtminstone 50 kilo nu. Det finns de som har det mycket värre trots allt.
Har sjukhuset följt upp ditt ärende och pratat med dig i efterhand? Har du fått någon förklaring till vad det var som hände?
– Nej ingenting. Det har varit dåligt med information hela vägen. Det är väl inte så noga med äldre människor, tänker jag, vi ska ju ändå dö snart. Men gamla envisa kärringar blir de inte av med så lätt.
Familjen Bergström har anmält det som hände till Patientnämnden, där utredning av ärendet pågår, och har för avsikt att gå vidare också till Inspektionen för vård och omsorg.
Region Sörmland internutreder fortfarande ärendet, och när en utredning ligger klar tar chefsläkarna ställning till om det som hände Kristina Bergström ska betraktas som en vårdskada, bilda underlag för en lex Maria-anmälan och skickas till Ivo.
Vad händer nu?
Efter att intervjun gjorts har Kristina fått nya gallstensanfall och väntar nu på ännu en operation – som på familjens begäran kommer att utföras i Uppsala.
Och just innan tidningen publicerar reportaget berättar Joacim Bergström att familjen nu fått ett första samtal med opererande läkare på Mälarsjukhuset, som förklarat att huvudmisstaget varit att Kristina fått äta och dricka för snabbt efter ingreppet.
– Att tarmen perforeras av misstag under en gallstensoperation kan hända, säger de, och att det därför är viktigt att kontrollera eventuella konsekvenser av ingreppet innan patienten får börja äta. Men det gjordes aldrig. Mamma fick bara ligga och bli allt sämre.