I december var Malin Tigér i sitt livs form men nu fÄr hon inte ens trÀna.
Strax innan SM i december var Malin Tigér frÄn Eskilstuna Boxningsklubb i sitt livs form.
Ăven om det inte blev nĂ„got guld under mĂ€sterskapet hade hon â de tvĂ„ senaste Ă„ren â siktat in sig pĂ„ att delta i vĂ€rldens största boxningstĂ€vling för damer, helgens Golden Girl i BorĂ„s.
Men drömmen sprack.
För 2025 kunde knappast ha börjat sÀmre för den ensamstÄende trebarnsmamman som för tvÄ Är sedan blev Eskilstunas första kvinnliga tÀvlingsboxare pÄ 20 Är.
Malin hann göra ett trÀningspass pÄ det nya Äret.
Sedan blev det ridÄ.
Allt började med en sömnlös natt med enorma magsmÀrtor. Tanken slog henne att ringa efter en ambulans men eftersom hon sjÀlv jobbar inom akutvÄrden blev valet att avvakta till morgondagen för att inte belasta sina hÄrt pressade arbetskollegor.
Ăven om smĂ€rtan avtog första natten fick hon dagen dĂ€rpĂ„ hög feber, svettattacker och frossa. Malin tappade ocksĂ„ fĂ€rgen pĂ„ fingrarna samtidigt som hon började fĂ„ kraftig vĂ€rk i sina leder.
â Den andra dagen kom en kollega hem till mig och stannade kvar. MĂ„nga var ju oroliga och trots pĂ„tryckningar av kollegor och vĂ€nner att Ă„ka in till akuten blev mitt svar att det blir sĂ€kert bĂ€ttre i morgon för jag Ă€r van vid att klara mig sjĂ€lv. Men till slut blev jag faktiskt sjĂ€lv orolig för min hĂ€lsa för jag fick kramper och blev bara sĂ€mre och sĂ€mre.
Natten innan inskrivningen minns hon tydligt.
För nĂ€r pulsklockan Ă„kte fram visade den 211 â till skillnad mot hennes vilopuls pĂ„ 48 en mĂ„nad tidigare â och nĂ€r blodtrycksmĂ€taren sjönk till övertryck pĂ„ 85 började Malin fĂ„ svĂ„rt att andas.
â Jag kommer ihĂ„g att jag tĂ€nkte: "Somnar jag nu kommer jag aldrig att vakna igen". Jag lĂ„g i sĂ€ngen och kĂ€nde att mitt hjĂ€rta stannar. Det bara rusade i bröstet. Jag fick sĂ„dan panik över att det gjorde sĂ„ ont. Det Ă€r det vĂ€rsta jag varit med om i hela mitt liv.
Det fanns ingen annan utvÀg. Det blev ilfart till akuten.
Inne pÄ MÀlarsjukhuset den 13 januari togs det massor av prover. PÄ ultraljudet kunde det snabbt konstateras att gallgÄngarna, av nÄgon oklar anledning, blivit förstorade och trÀngde in i levern.
Men det var det minsta bekymret.
PÄ röntgen visades det att ena njuren var kraftigt infekterad och uppsvÀlld. Infektionen hade sedan tagit sig ut till hennes bÀckenbotten med vÀtskeansamlingar pÄ flera stÀllen som följd. Hennes infektionsvÀrde (CRP) lÄg pÄ 287 milligram per liter, dÀr fem (!) Àr för högt.
Efter att lÀget stabiliserats fick Malin förklaringen att allt kan ha börjat med vad som kallas en tyst urinvÀgsinfektion, som hon inte mÀrkt av, och som senare tagit sig upp i njuren och vidare ut i blodet i nÄgot som liknar en blodförgiftning.
â LĂ€karen pĂ„ akuten sa att jag borde förstĂ„tt att jag kunde varit död, men anledningen till att jag klarade mig handlar nog om att jag Ă€r sĂ„ pass bra trĂ€nad i grunden.
â Alla sĂ€ger till mig att jag borde sökt vĂ„rd tidigare och sjĂ€lvklart hade jag tagit mig in till akuten om jag hade förstĂ„tt hur illa det var. Men det svĂ„rt att göra en sĂ„dan bedömning pĂ„ sig sjĂ€lv. Sedan vill man ju inte stressa barnen heller och behöva fixa barnvakt. Men jag hann tĂ€nka flera gĂ„nger att det Ă€r nĂ„got som Ă€r riktigt fel.
Sedan tvĂ„ veckor tillbaka Ă€r Malin utskriven frĂ„n infektionskliniken och Ă€r patient pĂ„ hemmaplan pĂ„ heltid. Hon Ă€r fortfarande vĂ€ldigt trött men erkĂ€nner att det gĂ„r Ă„t rĂ€tt hĂ„ll â Ă€ven om det inte gĂ„r lika fort som hon sjĂ€lv hade velat.
Fokuset ligger nu först och frÀmst pÄ att bli frisk dÀr hon en tid framöver fÄr klara sig utan boxningen.
För i dagslÀget Àr det oklart om och nÀr Malin kommer tillbaka i ringen.
â NĂ€r jag kom hem första kvĂ€llen bröt jag ihop totalt. Jag ville bara stĂ€nga av telefonen, ville inte prata med nĂ„gon. För vem fan Ă€r jag nu? Jag kĂ€nde mig sĂ„ vilsen. Golden Girl har varit mitt största mĂ„l under sĂ„ lĂ„ng tid och att jag missar det nu gör jĂ€tteont, sĂ€ger Malin som inom kort ska ta prover för att sĂ€kerstĂ€lla att det inte finns nĂ„gon infektion kvar i kroppen.
â Har jag infektion kvar i kroppen Ă€r det noll trĂ€ning. Men Ă€r infektionsvĂ€rdet borta och det bara Ă€r restsymtom kvar dĂ„ kan jag faktiskt börja trĂ€na igen. Sedan förstĂ„r jag sĂ„klart att jag inte kan trĂ€na pĂ„ elitnivĂ„ igen i det hĂ€r lĂ€get och det kommer sĂ€kert ta ett tag ...
En som varit ett viktigt stöd för Malin under den svÄra tiden Àr den erfarne proffsboxaren Erik Skoglund. 33-Äringen frÄn Nyköping, som tvingades pausa tÀvlandet sedan han 2017 drabbats av en hjÀrnblödning, vet hur det Àr att inte fÄ tÀvla.
â Han Ă€r otroligt viktig för mig. Vi har pratat om att det Ă€r mycket jag kan göra fast jag inte kan boxas Ă€n. Som att lĂ€sa pĂ„ om vad som kan hjĂ€lpa kroppen att lĂ€ka och jobba med det mentala, men ocksĂ„ att titta pĂ„ bĂ„de min egen och andras boxning för att vara redo den dagen jag kan boxas igen.
I veckan tog hon mod till sig och besökte sin klubb nere pÄ Verkstadsgatan för första gÄngen pÄ flera veckor.
Malin blir tyst för en stund och torkar bort sina tÄrar.
â Det var som att komma hem. TĂ„rarna bara sprutade och alla i klubben, allt frĂ„n de allra yngsta till mina coacher, kom fram och kramade mig. Det var otroligt fint.
â Jag vet att allt kommer bli bra igen och nĂ€r jag kommer tillbaka ska jag vara starkare Ă€n nĂ„gonsin. Jag Ă€r ingen person som ger upp.
Ăven om det fortfarande Ă€r vĂ€ldigt jobbigt har jag jĂ€ttebra stöd av alla vĂ€nner.
Men en sak har hon klart för sig: Att aldrig mer gnÀlla pÄ varken stress, dÄlig motivation eller bilköer som sinkar henne till en trÀning.
â Det enda jag önskar nu Ă€r att jag satt i den dĂ€r rusningstrafiken och var pĂ„ vĂ€g till trĂ€ningen. Jag kommer göra allt med en större tacksamhet framöver.