Anders, 39, chockad – får se sitt "hem" i förfall

Vinden drar in över Balsta och gråa moln täcker himlen över de stora gräsytorna som sträcker sig upp mot musikslottet där återföreningsaktuella Kent repade fram starten på sin succéresa.

Det är några plusgrader men känns som minus när vi går till det som numera blivit områdets skamfläck. Ett förfallet minne från en svunnen tid, granne med IFK Eskilstunas klubbhus och den nya våtmarken.

Anders Bidebo, 39, var en av entusiasterna i basebollaget Hammers när det begav sig. Vi tar med honom till platsen som en gång blomstrade och blev en stor del av hans liv.

Anders har inte varit här på flera år och när han får se förödelsen blir han chockad. Han skakar på huvudet, säger "fy fan" och tystnar ett tag innan han fortsätter:

– Att se det här är ju fan hemskt. Jävla byxor och allt ... det är helt ... nej. Det är ingen vacker syn direkt om man säger så.

Det är fullt av bråte, klotter och krossat glas. Någon har satt eld på det gamla hemmabåset, "the dugout", så att flera av brädorna är kolsvarta. Några meter därifrån står en container med handskar, skydd, väskor och annan utrustning som tillhört – eller fortfarande tillhör – cricketklubben uppbruten. Den gamla slagburen är igenväxt och i ett av träden innanför gallret finns ett stort fågelbo. Några plaststolar ligger sönderslagna och den kioskliknande byggnaden framför den obrukbara poängtavlan är förstörd.

Det märks att Anders är märkbart tagen och känslomässigt berörd.

– Då när vi spelade var det här typ som ett hem, man kom hit och träffade sina lagkamrater. Det var god stämning och en helt annan atmosfär. När jag ser det här det gör det faktiskt ont.

– Det är så jävla tråkigt att se det så här, riktigt jävla tråkigt. Det är lite som att komma till en kyrkogård, det är dött.

Vi går ett varv på planen, eller det som en gång var en plan, och Anders Bidebo skiner upp samtidigt som solen tittar igenom molntäcket.

– Titta, det finns lite grus kvar här, säger han och sparkar i marken på pitcherkullen.

– Tänk om det skulle gå att få spela en sista match här, att få uppleva atmosfären igen. När man står där, pitchern ska kasta och bollen kommer i hög hastighet. Att få känna den känslan. Om vi ändå kunde vrida tillbaka tiden ... Men det skulle ske ett mirakel om det väcks till liv igen.

Vad tycker du man ska göra med platsen här?

– Basebollen har ju dött ut helt i Eskilstuna. Det är många i fotbollsvärlden så gör fotbollsplaner här eller en gigantisk hundgård, det är ju en perfekt plats. Det är riktigt stort och då kan hundarna springa av sig. Basebollen behöver man inte ens försöka att rädda men jag är väldigt glad och tacksam över att basebollen inte dött ut helt och hållet här i Sverige.

Anders berättar entusiastiskt om outfield, infield och om drömmen att få se en basebollmatch på andra sidan Atlanten.

– När det var aktivitet här nere kom folk från USA hit och tränade med oss, de tyckte det var jäkligt roligt att vara här.

– Jag vet att många som hittat andra klubbar sagt till mig "fan kom hit och testa" eller "kör här". Men då ska man hitta tid och det är inte i stan, det är åt Tjotahejti. Lite sånt stoppar en också även om det låter som en dålig ursäkt, säger Anders och skrattar.

Du tror inte att det kan finnas en möjlighet att basebollen kommer tillbaka här i stan?

– Det låter så jäkla elakt att säga det men nej ... jag tror inte det ärligt talat. Intresset här i stan är såpass litet. Vi försökte locka hit ungdomar som fick prova, kasta till varandra och slå en boll – saker som man gör på en vanlig basebollträning. Vi fick med några som ville träna men jag vet inte vad som hände, det bara dog ut. Det är en svår sport att gilla trots att nästan alla tycker om brännboll. Men när man väl kan reglerna är baseboll en fantastisk sport.

Några dagar innan mötet med Anders träffar jag, på samma plats, en kvinna som är ute och går med sin hund. Hon ser när jag tar några bilder och tycker det är bra att förfallet uppmärksammas.

– Det är fruktansvärt tragiskt. Jag har gått här i sju år, ibland två gånger per dag, och hade kontakt med kommunen senast förra året. Vi vill ha det här som en hundrastgård men har blivit hänvisade till Vilsta. Människan behöver grönområden, säger kvinnan som vill vara anonym.

När basebollen blomstrade, den gjorde faktiskt det under några år, i Eskilstuna var arenan på Balsta en fin anläggning.

Claes Bidebo, som hade sina tre söner med (Anders, Christian och Magnus) i verksamheten, var både ordförande och ledare i basebolls- och softbollsklubben Eskilstuna Hammers när det begav sig. Han bor i Solna sedan 20 år tillbaka och har inget med baseboll att göra längre.

– Det var många år sedan vi var tvungna att lägga ner verksamheten, säkert tio år minst, men jag kommer inte ihåg exakt när. Det har fallit i glömskans hav som man brukar säga. Det fanns helt enkelt inget underlag, säger Claes.

I dag finns det aktivitet kvar i Nyköping. I övrigt är det basebollblankt i Sörmland.

– Innan vi la ner hade vi lite diskussion med Enköping om eventuellt samgående men det rann ut i sanden, säger.

Vad tycker du om att det har förfallit?

– Det är ju bedrövligt men det blir ju ett kommunalt bekymmer. Det var några andra som höll på med tee-ball eller vad det nu heter men hur det gick vet jag inte.

– När vi hade verksamheten där skötte vi planen och alltihopa, nån kortare period fick vi driftbidrag för det. Vi hade till och med en internationell turnering för juniorer. Sommartåget var där nere och skjutsade spelare från andra städer och länder, det fanns ett stort serveringstält. Det var jättehäftigt och blev väldigt uppskattat, säger Claes Bidebo.

Han tycker, precis som sonen Anders Bidebo, att det är synd att verksamheten inte finns kvar.

– Eskilstuna låg väl framme ett tag, både på ungdomssidan och för seniorer med seriespel. När mina tre grabbar var knattar var jag och en förälder till ledare för ungdomarna. Det var en rolig tid.

Tror du att sporten kan återvända till Eskilstuna?

– Nej det tror jag inte, eldsjälarna nu är så få. Vi försökte ha en diskussion under ett par års tid att men ingen ville gå in och ta över. Finns det inte ledare och folk som vill axla styrelsearbete så är det inte mycket att göra åt ..., säger Claes.

Varken Anders eller Claes vet vad som finns, eller om det är tomt, i den container som inte är uppbruten. När klubben var aktiv hade man i alla fall sitt material i en sådan.

– Vid något tillfälle blev det inbrott och då försvann basebollträn. Det polisanmäldes för det är livsfarliga grejer om det kommer i fel händer, säger Claes Bidebo.

Innan jag och Anders skiljs åt, på parkeringen en bit bort, säger han:

– Det var verkligen tragiskt att se det här. Men tänk om man kunde få till den där sista matchen ... och det vore ju såklart skitnice om de kunde rusta upp alltihopa.