Den statliga myndigheten har haft sin lokal för tekniska undersökningar i Strängnäs sedan 2010 – av främst ekonomiska skäl. Det konstaterar Peter Swaffer, avdelningschef för civil luftfart.
– Med vår budget skulle vi inte ha råd med en lokal i eller nära Stockholm och så hade vi anknytningar via tidigare medarbetare i Strängnäs och Enköping. Det är enkelt att ta sig till Strängnäs, vi hade en bra lokal och fick för ett år sedan en helt nybyggd lokal av hyresvärden, Kilenkrysset. Strängnäs ligger också någorlunda centralt utifrån att våra luftfarts- och fartygsvrak kommer både norrifrån och söderifrån.
Ni är utåt sett anonyma här. Inga skyltar och vi får inte fotografera. Varför?
– Vi har ingen anledning att göra reklam – skyltar kostar – men heller ingen anledning att gömma oss. Det finns inga superhemliga grejer där inne, men det är ju ändå föremål som granskas i utredningar och som ingen annan ska se – som efter olyckan i Umeå. Det omkom nio personer i den flygplanskroppen. Det var inte så i det här fallet, men ibland är det synligt att det inte har gått bra för dem som var med.
Peter Swaffer säger att lokalen, mellan utredningarna, ser ut som en vanlig mekanisk verkstad, med mobila vagnar, takhissar och verktyg för att exempelvis klippa upp plåt och skära instrument ur en cockpit. Hur ofta lokalen används är händelsestyrt.
– Det blir kanske tio vrak per år. Vi utreder sjö, järnväg och flyg så det blir allt från små sportflygplan, ofta ett par helikoptrar till lite större saker, säger han och nämner det Herculesplan som 2012 flög in i Kebnekaise och ett fraktplan som 2016 kraschade i Jokkmokksfjällen.
– Fraktflygplanet väger över 30 ton. Vi bärgade fyra ton som las ut på golv och bord i Strängnäs, där vi byggde pusslet och lät delarna tala till oss om vad som hänt.
När det gäller Umeåplanet, som kraschade den 14 juli med en pilot och åtta fallskärmshoppare ombord, presenterades en delrapport i onsdags.
Hittills visar utredningen att det var lite för tungt och något baktungt och att de delar som bröts sönder gjorde det av överbelastning, inte materialfel. Svaren om olycksorsaken dröjer dock.
Enligt Peter Swaffer har utredarna tagit del av fem mobiltelefoner och två hjälmkameror från planet. Ingen av dem har dock innehållit några bilder eller filmer från den aktuella flygningen och olyckan.
– Normalt sätter de igång kameran när det är dags att hoppa ut, eller några sekunder före det. Mot bakgrund av det kan man tänka sig att de hade börjat göra sig redo för att hoppa, men inte riktigt var där än.
Den sidodörr där hopparna normalt tar sig ur var öppen när planet kraschade.
– Vi kommer aldrig att kunna säga om den hade öppnats redan innan, eller om man under färden ner har kämpat och lyckats öppna dörren för att försöka ta sig ut, säger Peter Swaffer.
Nu väntar fler analyser. Dels i Sverige, dels i Frankrike och USA dit delar av planets utrustning och brottytor skickats. Därefter blir det remissrundor bland alla berörda parter. En slutrapport kommer enligt Peter Swaffer troligen runt mars 2020.
Är ni klara i Strängnäs?
– I stort sett, men allt kommer att få ligga kvar under hela utredningstiden utifall vi behöver titta på det igen.