Conny Karlsson hälsar välkommen med ett fast handslag när han möter upp på garageuppfarten till villan i Strängnäs. På sig har han ett rejält skinnförkläde och i höger mungipa hänger en perfekt pyrande pipa av eget märke. Doften påminner om ett kakbak med arom av choklad, nötter och smörkola.
— Visst doftar det härligt, säger han medan vi stiger in i den lilla pipverkstaden som är inhyst i ett hörn i familjens garage.
Här har Conny Karlsson tillverkat en mängd pipor sedan starten för två år sedan. Men intresset för det stilsköna rökdonet startade mycket tidigare än så.
— Jag köpte min första pipa för drygt 20 år sedan och snart väcktes drömmen om att göra egna pipor. På den tiden arbetade jag som byggnadssnickare, sen kom det några barn i mellan, så det fanns en del att pyssla med ändå, säger han och ler.
För några år sedan semestrade familjen Karlsson på Gotland och besökte medeltidsveckan i Visby. Där stötte Conny Karlsson ihop med försäljare som sålde egentillverkade pipor.
— De såg inte så märkvärdiga ut och jag tänkte att jag också ville göra egna riktiga pipor. Jag läste in mig på området och beställde borrar, polermaskin, munstycken och så förstås briarrot, träslaget som själva piphuvudet tillverkas i.
Han beskriver känslan i att tillverka sin egen första pipa som att förverkliga en dröm.
— Pipmakeri är ett konsthantverk där det gäller att ha tid, tålamod och otaliga mängder slippapper för att nå perfekt form och funktion på pipan.
På en arbetsbänk i garaget sitter en mindre svarv stadigt förankrad. Strax intill finns både en slip- och polermaskin. Utan dessa verktyg skulle det inte bli några pipor.
— Det underlättar att ha en bandsåg och en handfräs också, även om den sistnämnda låter som ett otrevligt besök hos tandläkaren när den är i gång.
Conny Karlsson börjar alltid med att skissa upp pipan på klossen av briarrot. Därefter mäter han noggrant ut var rökkanalen och tobakshålet ska borras.
— Det är viktigt att dessa hål möts perfekt i pipans botten. Resten av arbetet handlar om form, smak och anpassning av munstycket.
Ett påbörjat pipprojekt sitter fastspänt i svarven och Conny Karlsson använder ett skjutmått för att ta ut centrum på rökkanalen innan han börjar arbeta med den.
— Den här kommer att bli bra och hade jag råd skulle jag köpa den av mig själv när den är klar, skrattar han.
Förra året var ett bra för pipmakaren Carlsson med 25 tillverkade pipor.
— Det är främst en hobby och även om jag säljer det jag tillverkar så är det i första hand för att kunna köpa nytt material.
På senare år har Conny Karlsson upplevt ett ökat intresse för piprökning och han tror att storfilmer med puffande profiler som Sherlock Holmes, kapten Haddock och trollkarlen Gandalf mycket väl kan ha bidragit till detta.
— Många röker inte pipa för nikotinets skull, utan för att det är en trevlig ritual med ett mer meditativt inslag. För mig är det avkoppling och ett bra tillfälle för en stunds eftertänksamhet.
Hur ska pipan stoppas för att man ska få en perfekt glöd med bra drag?
— Oj, det undrar många och det finns en mycket pålitlig, men föga politiskt korrekt regel för detta som dessutom är lätt att minnas: Barnahand, kvinnohand och manshand. Först släpper man ner en nypa tobak i pipans kammare, därefter fyller man pipan till hälften och trycker ned tobaken. Med den tredje nypan fylls pipan med råga för att därefter stoppa ned tobaken ordentligt ett par millimeter under kanten.
På en hylla ovanför svarven står en plastlåda fylld med ett gäng mer eller mindre slitna pipor. De är renoveringsobjekt som Conny Karlsson tagit sig för kunder som har svårt att skilja sig från sina trofasta vänner.
— Pipvård är A och O. När man har rökt klart ska man aldrig knacka ur pipan, då det är lätt att knäcka den. Använd i stället den lilla skopan på pipverktyget och skrapa ur tobaksresterna. Vi piprökare har också ett talesätt som lyder: Snåla aldrig med piprensare ty de äro så billiga.