Moas lÀkare försökte med mÄnga olika sorters behandlingar, bland annat fick hon anvÀnda en sÄ kallad walkerortos som skulle hÄlla fotleden stilla. Men inget hjÀlpte.
â Jag trodde inte man kunde bli sĂ„ hĂ€r jĂ€vla bortprioriterad. Det Ă€r hur man har hanterat det hela som gör mig sĂ„ arg.
Kryckorna stÄr gömda bakom dörren ute i trapphuset. Inne i lÀgenheten Àr det nystÀdat. Finglasen Àr ordnade prydligt i vitrinskÄpet, inifrÄn vardagsrummet spelar teven musik pÄ lÄg volym.
Moa Ăsterlund flyttar kroppen rastlöst över stolen. Försöker hela tiden hitta nya stĂ€llningar som kan ge foten avlastning.
â Det gör sĂ„ fruktansvĂ€rt ont. Ăven om det inte syns nĂ€r jag sitter som jag gör nu. Det Ă€r som att nĂ„got skrapar dĂ€r inne. Men jag har lĂ€rt mig att leva med det.
PÄ köksbordet bredvid henne ligger papprena frÄn alla sjukhusbesöken i en prydlig hög. Högst upp syns brevet som kom förra veckan dÀr det stÄr att Inspektionen för vÄrd och omsorg, Ivo, nu har inlett en utredning av Moas vÄrd pÄ MÀlarsjukhuset. Det var efter det hon bestÀmde sig för att kontakta tidningen.
Nu sitter vi hÀr i hennes kök.
Moa tar en klunk kaffe till. Sedan plockar hon fram mobilen och visar mig en anatomisk översiktsbild pÄ hur skelettet ser ut i en fot. Pekar pÄ sprÄngbenet inne i fotleden.
â Det Ă€r den dĂ€r lilla mitt i hela smeten. Det Ă€r det benet som hĂ„ller pĂ„ att dö, sĂ„ att sĂ€ga.
Benet dör?
â Ja de missade att det var en spricka i det. NĂ€r jag föll skadades blodkĂ€rlen som förser skelettdelarna med blod. Och blir det ingen blodtillförsel sĂ„ skrumpnar benet ihop till slut.
Moas otur började den 29:e augusti 2020 nÀr hon skulle tvÀtta hemma hos mamma. PÄ vÀg upp frÄn kÀllaren snubblar hon plötsligt till i trappan och faller baklÀnges. Hon landar med hela sin kroppstyngd pÄ höger fot. DÀr pÄ golvet blir hon sedan liggandes i nÄgra minuter medan smÀrtan dunkar alltmer högljutt i foten.
Senare samma dag sitter hon i vÀntrummet pÄ MÀlarsjukhusets akutmottagning. Hon ser pÄ hur personalen stressar fram i korridorerna. Inte sÄ konstigt, mitt under brinnande coronapandemi, tÀnker hon. Till slut blir det ÀndÄ Moas tur. Det görs en slÀtröntgen av hennes fot. PÄ bilderna syns inga tecken pÄ skelettskador. Men Moa har sÄ pass ont att foten ÀndÄ behöver gipsas. Hon bokas in pÄ ett Äterbesök tio dagar senare och skickas sedan hem.
Tio dagar senare nÀr Moa avgipsas Àr hon fortfarande öm. LÀkaren antar att smÀrtan beror pÄ skadat ligament i fotleden.
âPatienten informeras om att hon ska börja belasta foten till smĂ€rtgrĂ€ns. Ingen uppföljningâ, stĂ„r det i journalen.
HÀr kunde historien varit slut. I stÀllet Àr det nu den börjar.
Men först ÄtergÄr Moas liv till det normala under ett halvÄr. Hon har just blivit tillförordnad butikschef i klÀdbutiken dÀr hon jobbar. Under arbetet stÄr och gÄr hon nÀstan hela tiden. Hemma trÀnar hon löpning och hon bestiger till och med ett berg fast att foten fortsÀtter att ömma. SÄ en dag i mars slÄr smÀrtan till med full kraft.
â Plötsligt gör det sĂ„ ont. I början Ă€r det som att det kommer och gĂ„r för att sedan bli kvar. Och sĂ„ svullnade foten upp.
Moa sjukskrivs men utan en tydlig diagnos. Den diffusa smÀrtan och svullnaden över ankeln förbryllar lÀkarna. PÄ MÀlarsjukhuset genomförs tvÄ ultraljudsundersökningar för att utesluta blodproppar och en ny slÀtröntgen tas utan nÄgot fynd. PÄ vÄrdcentralen fÄr Moa bÄde antiinflammatoriska kurer och kortisonkurer, men inget tycks hjÀlpa. Foten gör samtidigt bara ondare och ondare.
Först i juli 2021 fÄr Moa tid till en magnetröntgen i VÀsterÄs. Det har dÄ gÄtt nÀstan ett Är sedan fallet i trappan. Svaret kommer i ett brev med posten.
â DĂ€r stod det ett ord. Kan vara osteonekros i tidig fas.
Visste du vad det betydde?
â Nej, sĂ„ jag började googla. Det var ju sĂ„ lĂ€skigt. Ăven om det enligt utlĂ„tandet var det vĂ€rsta scenariot och jag tĂ€nkte att sĂ„ hĂ€r illa kan det vĂ€l Ă€ndĂ„ inte vara?
Osteonekros innebÀr att benvÀvnaden dör, i det hÀr fallet skulle det bero pÄ en tidigare oupptÀckt skada frÄn fallet.
Vanligtvis uppstÄr sÄdana skador vid hÄrt stötvÄld, till exempel vid bilolyckor eller fall frÄn höga höjder. Diagnosen stÀmmer dÀrför dÄligt överens med Moas historia.
Men ovissheten gÀckar henne. För om det mot förmodan skulle visa sig vara begynnande benvÀvnadsdöd borde det vÀl vara brÄttom att göra nÄgot?
UtifrÄn sjukvÄrdens hantering av Moa finns det dÀremot inga signaler som tyder pÄ brÄdska.
UtlÄtandet frÄn VÀsterÄs Àr inte helt tydligt och lÀkaren rekommenderar dÀrför vidare utredningar av Moas fot och att en skiktröntgen tas för att fÄ en tydligare bild över skadan.
Moa och hennes sambo bor högst upp i det gamla funkishuset utan hiss.
Moa fÄr en tid pÄ MÀlarsjukhusets ortopedklinik. Oturligt nog försvinner lÀkarens anteckningar frÄn mötet och besöket mÄste dÀrför tas om.
Det gÄr ytterligare en knapp mÄnad innan det nya besöket kan Àga rum. Moa börjar vid det hÀr laget bli desperat. Hon stÀller frÄgor till lÀkaren om den misstÀnkta osteonekrosen och om sambandet mellan hennes smÀrta i dag och fallet i trappan ett Är tidigare.
â LĂ€karen sa att det var osannolikt att jag skulle ha ont sĂ„ lĂ„ngt efter fallet. Dessutom uteslöt han osteonekros dĂ„ det borde göra mycket ondare. I stĂ€llet fick jag höra att jag var deprimerad.
I Moas journal skriver lÀkaren:
âGrĂ„ter...FrĂ„gar patient om hon Ă€r deprimerad vilket hon medger att hon varitâŠdetta kan ju medföra att, om hon har en distorsion, att hon har svĂ„rare att ta sig ur det smĂ€rttillstĂ„ndet?â
LÀkaren ville fÄ det till att det var nÄgot psykiskt?
âJa. Fast det fanns röntgenbevis pĂ„ att nĂ„got var förĂ€ndrat i foten. I stĂ€llet började han ge mig tips pĂ„ antidepressiva. Det kĂ€ndes inte som att nĂ„gon tog mina problem pĂ„ allvar.
Till slut bokas Moa ÀndÄ in pÄ skiktröntgen och nÀr svaret kommer frÄn den Àr det med dÄliga besked.
âVi Ă€r överens om att vi skriver en remiss till Uppsala universitetssjukhus. Det finns en ojĂ€mnhet i sprĂ„ngbenet. Vi vet inte vad det hĂ€r stĂ„r för", skriver lĂ€karen i sitt utlĂ„tande.
Ytterligare tid gÄr. I december utförsÀkras Moa frÄn sin sjukskrivning dÄ hon fortfarande inte har kunnat pÄvisa en tydlig diagnos. Hon uppmanas i stÀllet att gÄ till Arbetsförmedlingen och söka ett nytt jobb som hon kan klara av utifrÄn sina nya begrÀnsningar.
Besöket hos specialisten i Uppsala Àger rum den 20 december 2021. DÀr konstateras till slut det Moa befarat. Hennes sprÄngben hÄller pÄ att dö dÄ det lÀkt ihop fel nÀr skadan aldrig upptÀcktes efter fallet i trappan. Skeendet har dessutom gÄtt sÄ lÄngt att det nu inte finns nÄgon behandling att sÀtta in.
â Det var min julklapp. Att fĂ„ veta att det var kört.
Moa tittar bort. Hon fÄngar upp nÄgra tÄrar med pekfingrarna.
â Jag vill ha ett liv. Jag vill kunna ta körkort, jobba, resa, gĂ„ i skogen igen. Bara att kunna springa. Att kunna ta ett sprĂ„ng och springa i vĂ€g. Att kunna gĂ„ i trappor utan att ha ont. Det tar sĂ„ mycket pĂ„ psyket att inte kunna röra sig.
Vem var du före allt det hÀr?
â Jag gillade att gĂ„ promenader. Mitt jobb som sĂ€ljare och butikschef var ett aktivt jobb. Jag trĂ€ffade hela tiden nya mĂ€nniskor.
Vad gör du i dag?
â Mest ligger jag i soffan eller sĂ€ngen. Gör jag saker kĂ€nner jag direkt av att det gör svinont. Och det Ă€r skitjobbigt.
I december fick Moa beskedet att hon inte skulle bli bra i foten. "Det var min julklapp, att allt var kört."
Efter alla turer valde Moa i början av Äret att klaga pÄ vÄrden.
Vi har sökt Region Sörmland för att stÀlla frÄgor om Moas fall men patientsÀkerhetsenhetens chef Marie Bennermo hÀnvisar till sekretess och att sjukvÄrden varken uttalar sig om enskilda patientÀrenden eller om pÄgÄende Ivo-Àrenden. Vi har Àven sökt Moas ansvariga lÀkare pÄ ortopedkliniken pÄ MÀlarsjukhuset utan resultat.
Han skriver dock i ett svar till patientnÀmnden att han beklagar att Moa upplevt sig sÄ illa behandlad av vÄrden. Att skadan varit ovanlig och svÄr att upptÀcka men att hennes besvÀr hela tiden tagits pÄ allvar. Han medger att han stÀllt frÄgor till henne om ifall hon varit deprimerad men menar att han samtidigt uppmÀrksammat kopplingen mellan smÀrtan och det tidigare fallet i trappan och att han noterat hur stora besvÀr Moa lidit av.
Men Moa Àr inte nöjd med svaret.
Vad Àr planen nu dÄ?
â Det Ă€r det jag inte vet. Eventuellt kan jag stelopereras nĂ€r jag blir Ă€ldre. SĂ„ det ser ut som att jag kommer att behöva leva sĂ„ hĂ€r mĂ„nga Ă„r framöver.
Varför vÀljer du att berÀtta om det hÀr?
â För att ingen annan ska behöva rĂ„ka ut för nĂ„got liknande. Nu ser det inte sĂ„ ljust ut för min del men om det gĂ„r sĂ„ ska det inte behöva bli sĂ„ hĂ€r för nĂ„gon annan.