Barnen springer mot Sussie Filander när hon kommer in på Mälarblick. De vuxna kramar om henne eller skakar hennes hand. Hon är ett välkänt ansikte bland de asylsökande som bor i det gamla hotellet.
Med jämna mellanrum har hon kommit till asylboendet med bilen fullastad av gåvor. Den här gången har hon köpt nya bäddmadrasser och kuddar till spädbarnssängarna som har blivit nödvändiga i några av familjerummen. Hon har med sig ritpapper till barnen och med hjälp av några vänner har hon fått fram en begagnad kokplatta med kastruller och stekpannor, som Sussie Filander hört att en av kvinnorna på boendet hade uttryckt en önskan om.
– Jag vet själv hur det är att inte ha någonting. Kan jag göra något för andra människor så gör jag det så gärna, säger hon.
Sussie Filander bodde i olika fosterhem i Strängnäs kommun på 1960- och 70-talen. Hon är en av de hittills 1 479 personer som har fått skadestånd efter att ha utsatts för allvarliga övergrepp eller försummelser – när samhällsvården egentligen skulle ha gett dem skydd och trygghet. En dag i somras hade 250 000 kronor satts in på hennes konto.
– Jag har aldrig haft mycket pengar. Jag brukar alltid gå plus minus noll. Vad skulle jag göra med alla pengarna?
Det första inköpet blev en stor frys, som hon länge saknat för att kunna storhandla mat. Därefter köpte hon en moped för att kunna ta sig fram hemma i Västmanland. Nya möbler. En borrmaskin. Ordentliga vinterkläder.
– Jag har köpt massor av saker till mig själv. Sen ville jag hjälpa andra, säger Sussie Filander.
Hon räknar ut att hon lagt omkring 25 000 kronor på Mälarblicks boende. Tiden är svårare att summera.
– Jag har samlat in mycket kläder som jag har tvättat och vikt, till jul slog jag in en massa julklappar till barnen, jag åker runt och hämtar saker som folk vill skänka och handlar nya saker.
Helt klart är det mödan värt, tycker hon.
– Barnen har lärt sig att känna igen bilen. När jag kommer så ropar de "Mamma Sussie!". Det känns rätt fint, jag har ju inga egna barn.