Tidningen träffade svampfantasten Lars-Olof Persson i naturreservatet Gorsingeholm, en av kommunens många guldklimpar när det gäller att hitta matsvamp.
I sådana lummiga ekbackar trivs exempelvis karljohan, också kallad stensopp.
– Den är ju en väldigt fin matsvamp som kommer tidigt på säsongen, redan i augusti. Den kan man hitta i olika typer av skogar. Kantarellerna är också tidiga och inte heller så kinkiga när det gäller biotop, säger Lars-Olof Persson som även vurmar för champinjoner.
– Det finns många fler sorter än man tror och personligen tycker jag vilda är mycket godare än de man köper.
Viss risk för förväxling med flugsvamp finns, men Lars-Olof Persson har ett tips:
– Champinjoner får alltid bruna eller brunsvarta skivor under när de mognar, medan flugsvamp aldrig får det. Hittar du en helvit svamp kan det vara en ung champinjon, men lämna den om du är det minsta osäker. Det finns bara en giftig champinjon och den luktar väldigt illa – annars är de fräscha matsvampar.
Den absoluta favoriten är dock stolt fjällskivling.
– Hatten tycker jag smakar som en köttbit om man steker den i smör. Foten brukar jag torka och smula ner i sås och soppa.
Den nötdoftande svampen är dessutom rätt enkel att känna igen, tycker Lars-Olof Persson. Fotens ring går lätt att lossa och hissa upp och ner, och så har fjällskivlingen mörkare fläckar mot ljusare botten, medan flugsvampar har ljusare fläckare och mörkare botten.
Ett annat rätt säkert kort är soppar av alla de slag. Soppar har sporer, inte skivor.
– Sporer är rör, vilket innebär att när vi ser små hål när vi kikar under hatten. Ingen sopp är giftig, bara mer eller mindre smaklig.
Under svamparna, nere i marken, breder deras särpräglade fortplantningssystem – ett månggrenat nät kallat mycel – ut sig. Det är det som skapar dessa ”säkra svampställen”, som så många försöker hemlighålla. Lars-Olof Persson förklarar:
– Den svamp vi plockar är egentligen fruktkroppar. Själva svampen är i marken – trådar som kallas hyfer. När trådar från två olika individer slår sig ihop kommer fruktkropparna upp för att sprida sporerna. Hyferna är ju kvar, så har man hittat rikligt på en plats ett år kan det mycket väl komma tillbaka nästa år.
Än finns ganska gott om svamp. Sensommaren har varit gynnsam.
– Svamp vill ha mycket vatten och värme. Nu börjar det bli lite kallt. En frostnatt tar inte död på de populära matsvamparna, men när det blir ihållande frost är det slut för säsongen.
Vad har man då som svampplockare för rättigheter och skyldigheter?
Allemansrätten slår fast att alla exempelvis får färdas över, tälta, bada och plocka bär och svamp på annans mark. Med den rätten följer dock också krav på hänsyn mot natur, djur, markägare och andra människor.
”Inte störa – inte förstöra”, är ledorden.
När det gäller svamp innebär det att den – om arten inte är fridlyst – får plockas så länge den står på rot, uttrycker Naturvårdsverket det. Vanligtvis finns inga gränser för hur mycket svamp man får plocka.
Rättsläget kring tryffel är lite oklart, men myndighetens bedömning är att plockning kräver markägarens tillstånd, eftersom tryffel oftast behöver grävas upp.
Inte förstöra, alltså. Men vem avgör vad som stör?
Svamp får inte plockas på annans tomt, vilket normalt bedöms vara 20–40 meter från hus. Staket, murar och växtlighet kan dock skapa en naturligt större så kallad hemfridszon.
Markägare får inte sätta upp stängsel eller skyltar för att stänga ute människor från mark där allemansrätten gäller.
Markägare får däremot förbjuda motorfordonstrafik på sin väg, men då ska det markeras med skylt eller vägbom. I terräng är all bilkörning förbjuden.
I övrigt gäller sunt förnuft, slår Naturvårdsverket fast och konstaterar att många konflikter mellan markägare och besökare beror på att allemansrätten saknar tydliga definitioner. Det finns också få prejudicerande domar.
Naturreservat och nationalparker kan ha särskilda regler för allt från camping till svamp, så kolla med anslagstavlor, kommunen eller länsstyrelsen, innan du ger dig ut med korgen över armen.