VÀgen Àr tungt trafikerad och det enda Anna hann tÀnka pÄ i hÄlet var att ta sig upp sÄ att hon inte riskerade att bli överkörd.
Olycksplatsen Àr ÄterstÀlld och blodet som tidigare lÄg spillt över grÀsplanen Àr borta. Men i trappan upp till Anna PlanÄs lÀgenhet kan man fortfarande se spÄren av det hemska som hÀnde, i form av intorkat blod pÄ varje trappsteg.
â Det Ă€r vĂ€ldigt jobbigt att stĂ„ hĂ€r nu, det Ă€r det faktiskt. Det Ă€r till och med jobbigt att vara hemma. Jag blir hela tiden pĂ„mind om det som hĂ€nde, sĂ€ger Anna nĂ€r vi möts vid olycksplatsen i bostadsomrĂ„det nĂ€ra KilenvĂ€gen.
Det var vid Ättatiden pÄ kvÀllen den 28 september som Anna PlanÄs gick ut med sina tvÄ hundar. De hade inte gÄtt mÄnga meter frÄn hemmet nÀr marken plötsligt försvann under hennes fötter, samtidigt som en fruktansvÀrd smÀrta skar genom hennes kropp.
â Du vet nĂ€r nĂ„got gör sĂ„ ont att man nĂ€stan inte kĂ€nner det alls till slut? SĂ„ var det.
TÀckt av löv och helt osynlig för ögat lÄg en öppen gatubrunn, som Anna klev i, for ner i och fastnade Ànda till knÀt.
â Det var nĂ„got vasst, som spjut, som stack upp i hĂ„let och som slet upp hela benet, bĂ„de nĂ€r jag föll ner och nĂ€r jag försökte ta mig upp. Jag blev spetsad.
VÀgen som brunnen ligger kant i kant med Àr tungt trafikerad, och Annas första tanke var att hon var tvungen att ta sig upp innan hon löpte risk att bli pÄkörd.
SpÄren av blod syns Ànnu i trappan.
â Det började ju bli sent och kunde bli mörkt snart, sĂ„ den som körde kanske inte skulle se mig. SĂ„ mycket hann jag tĂ€nka. Jag tror inte att jag satt kvar dĂ€r i mer Ă€n en minut, men det var en lĂ„ng minut.
Trots sönderslitet ben och obegriplig smÀrta lyckades Anna kravla sig upp, samla ihop sina uppskrÀmda hundar och slÀpa sig upp till lÀgenheten igen.
â Blodet forsade och det föll skinnslamsor ur mig. SĂ„ hĂ€r i efter hand förstĂ„r jag inte hur jag ens klarade att ta mig upp och hem; det mĂ„ste ha varit rent adrenalin för att jag var i chocktillstĂ„nd. "Jag mĂ„ste ta hem hundarna", var allt jag tĂ€nkte.
VÀl hemma ringde hon sin mamma, som larmade 112. Mammans sÀrbo kom hem till Anna och försökte stoppa blodet med hjÀlp av en halsduk i vÀntan pÄ ambulans.
â Det var vĂ€l dĂ„ som chocken började slĂ€ppa, för dĂ„ kĂ€nde jag hur fruktansvĂ€rt ont jag hade. Jag grĂ€t massor och var vĂ€ldigt rĂ€dd.
PĂ„ akuten hade de aldrig tidigare sett den sortens skada orsakad av ett fall i en grop - som senare ju visade sig vara en gatubrunn.
En timme efter att 112 larmats befann sig Anna pÄ akuten. DÀr konstaterades det att benet var skadat pÄ tre olika stÀllen och hon fick sys med 27 stygn.
â SĂ„ren var bitvis vĂ€ldigt djupa, över fyra centimeter, och det hade bildats en ficka Ă€nda intill muskelfĂ€stet. Det var fruktansvĂ€rt Ă€ckligt att se hela insidan av mitt ben.
Anna Àr orörlig i benet sedan olyckan, har vÀldigt ont och Àr beroende av kryckor för att ta sig fram. Men sÄren ser ut att lÀka bra och har inte fÄtt nÄgra infektioner, trots att det som skar upp hennes ben var bÄde rostigt och smutsigt.
â Det Ă€r en stor lĂ€ttnad, likasĂ„ att jag inte fick nĂ„gra skador pĂ„ skelettet. Men jag vet inte nĂ€r jag kommer att kunna gĂ„ normalt igen eller hur lĂ€nge jag mĂ„ste vara sjukskriven â eller ha sĂ„ hĂ€r ont. Jag har precis börjat ett nytt jobb, sĂ„ det var en riktigt trist start! SĂ„klart Ă€r jag ocksĂ„ lite orolig för om det kan bli nĂ„gra permanenta skador eller stora Ă€rr. Det kan lĂ€karen inte svara pĂ„ just nu.
NĂ€r olyckan skedde förstod Anna inte vad det var som hon trampade i; bara att det var nĂ„gon form av hĂ„l i marken med nĂ„got vasst i. BĂ„de Anna och hennes mamma har sedan dess ringt och mejlat till kommunen ett flertal gĂ„nger varje dag för att berĂ€tta om olyckan och fĂ„ svar pĂ„ vad som hĂ€nt â samt att hĂ„let mĂ„ste Ă„tgĂ€rdas sĂ„ att ingen mer rĂ„kar ut för samma sak.
Sex dagar efter olyckan hade Anna Ànnu inte fÄtt nÄgon Äterkoppling, dÀremot fick hennes mamma svar pÄ vad det var som Anna föll ner i; en gatubrunn som blivit sönderkörd och varit Ätminstone delvis öppen.
â Man tror att den mĂ„ste ha blivit sönderkört av en plogbil och att locket har gĂ„tt sönder, men hur lĂ€nge det har varit sĂ„ vet man inte. Ăr det en plogbil har det ju legat öppet sedan i vintras, sĂ„ det Ă€r helt otroligt att ingen har ramlat ner dĂ€r tidigare.
Anna tar sig fram med kryckor, men har mycket ont.
Ett par dagar efter olyckan trÀffade Anna pÄ tvÄ vÀgarbetare som satte en trafikkon i den öppna brunnen. De kunde intyga att det hade varit omöjligt att se faran med blotta ögat.
â Det var helt tĂ€ckt av grĂ€s nĂ€r jag gick dĂ€r, och tidigare har det kanske varit fyllt av snö. Det kĂ€ndes ju skönt att fĂ„ bekrĂ€ftat att det inte var jag som klantade mig.
Trots att kommunen nu ÄtgÀrdar brunnen och alltsÄ Àr medvetna om vad som hÀnt, hörde ingen av sig till offret.
â Tjejerna som jobbade med det var jĂ€ttegulliga mot mig och beklagade sĂ„ hemskt mycket, men jag hade inte vetat vad som hĂ€nt mig om jag sjĂ€lv inte gĂ„tt fram och frĂ„gat dem.
Bristen pÄ bemötande upprör.
â Ingen har bett om ursĂ€kt eller ens frĂ„gat hur jag har det, trots att de uppenbarligen vet om vad som har hĂ€nt. Det tycker jag Ă€r skandal. NĂ„gon Ă€r ansvarig för detta, och det Ă€r inte jag.
Anna har sjÀlv jobbar pÄ kontaktcenter i Nykvarns kommun, och tycker att StrÀngnÀs kommuns bristande bemötande Àr anmÀrkningsvÀrt.
â Det hade aldrig, aldrig hĂ€nt i Nykvarn. DĂ€r mĂ„ste man Ă„terkoppla inom 24 timmar, och ju allvarligare saker desto mer akut sĂ„klart. Det Ă€r ju imponerande att det Ă€r sĂ„ mycket annat som kĂ€nns viktigare för StrĂ€ngnĂ€s kommun att hantera i ett sĂ„nt hĂ€r lĂ€ge. Det Ă€r fascinerande, pĂ„ ett negativt sĂ€tt. Vad tycker de Ă€r viktigare Ă€n att Ă„terkoppla till en medborgare som rĂ„kat illa ut pĂ„ grund av deras brister i arbetet?
Benet behövde sys pÄ tre stÀllen och sÄren gÄr ner Ànda intill muskelfÀstet.
PĂ„ den sjunde dagen efter olyckan â och efter mĂ„nga fler samtal till kommunen â fick Anna till slut tag pĂ„ Marie Ollman, enhetschef för stadsmiljö.
â Jag frĂ„gade varför ingen har svarat mig, och dĂ„ menade hon att jag hade ju fĂ„tt ett svar eftersom jag trĂ€ffat pĂ„ vĂ€garbetarna och att jag hade verkat "jĂ€ttenöjd" med det bemötandet. Men jag trĂ€ffade ju pĂ„ dem av en slump och det var jag som tog kontakt med dem â det Ă€r ingen som aktivt har sökt mig.
FrÄgade du om ersÀttning?
â Ja, dĂ„ fick jag svaret att "du kan ju ansöka om skadestĂ„nd om du vill". "SjĂ€lvklart kommer jag att göra det", svarade jag och la pĂ„.
NÄgra dagar efter olyckan fick Anna PlanÄs veta vad hon ramlat ner i, dÄ ett par vÀgarbetare jobbade med att tÀppa igen hÄlet.
NÀr StrengnÀs Tidning pratar med Marie Ollman under fredagen sÀger hon att hon har kÀnt till olyckan sedan i mÄndags.
â DĂ„ fick vi reda pĂ„ via kontaktcenter att det hĂ€nt en olycka dĂ€r nĂ„gon ramlat ner i ett hĂ„l. Vi trodde först att det var en grop efter ett uppgrĂ€vt trĂ€d, men sedan visade det sig att det var ett dagvattenbrunnslock som gĂ„tt sönder nĂ€r nĂ„gon trampade pĂ„ det. Skyndsamt sĂ„g vi till att det sattes för med en kon och att det fĂ„r ett nytt lock.
Ingen Äterkoppling gjordes till Anna PlanÄs?
â Jag har tvĂ„ samordnare som trĂ€ffade henne pĂ„ platsen. De hade en bra dialog, och mina medarbetare ansĂ„g att det var hanterat pĂ„ ett bra sĂ€tt.
Men arbetarna vid olycksplatsen trÀffade ju Anna för att hon rÄkade gÄ förbi samtidigt som de jobbade; det Àr ingen som aktivt tagit kontakt med henne?
â Ja, jo precis. De beklagade olyckan och tyckte att det var vĂ€ldigt trĂ„kigt. De gav ocksĂ„ tillbaka skon som hon hade tappat.
Men de trÀffades ju som sagt av en slump? Det var ingen som Äterkopplade direkt till Anna nÀr hon sjÀlv hörde av sig till kommunen efter olyckan?
â Nej, vi visste ju inte omfattningen av detta nĂ€r det kom till kontaktcenter, som enligt rutin svarade att det ska Ă„tgĂ€rdas sĂ„ fort som möjligt. Sedan pratade medarbetarna som trĂ€ffade henne med mig och sa att de hade hanterat detta och att Anna förstod. Sen blev jag uppringd av Anna i gĂ„r och hon var vĂ€l arg över att hon inte fĂ„tt en personlig ursĂ€kt av mig. Men den tog hon och jag i gĂ„r.
Hon verkade inte helt nöjd med det samtalet.
â Det var ju trĂ„kigt. Hon sa att hon inte var nöjd, och jag vet faktiskt inte varför.
Inte?
â Nej.
Hur kan man sÀkerstÀlla att det hÀr inte sker igen, att folk trampar i dolda och trasiga brunnar?
â Det gĂ„r aldrig att göra. Det Ă€r ingen anvisad gĂ„ngbana. Vi har anvisade gĂ„ngbanor som Ă€r vĂ€l utmarkerade och har övergĂ„ngsstĂ€llen. Det hĂ€r Ă€r allmĂ€n mark, och det kan sĂ„klart hĂ€nda att nĂ„got gĂ„r sönder eller att man snubblar pĂ„ en sten. Men vi jobbar för att skyndsamt Ă„tgĂ€rda fel som uppstĂ„r. Det hĂ€r visste vi ju inte om. Vi försöker givetvis att jobba förebyggande, men det Ă€r inte alltid som det gĂ„r.
Kan Anna förvÀnta sig att fÄ nÄgon ersÀttning för skadan?
â Hon fĂ„r anmĂ€la att hon ansöker om skadestĂ„nd, det finns det rutiner för.
Anna PlanÄs anser att hon Ànnu inte har fÄtt en ursÀkt, och att det omöjligt kan stÀmma att kontaktcenter inte förstod omfattningen av olyckan.
â BĂ„de jag och mamma skrev i mejl om hur mycket jag fick sys, och jag skickade Ă€ven bilder frĂ„n akuten. SĂ„ att inte förstĂ„ omfattningen Ă€r ju ren lögn.
Svaret att det inte skulle gÄ att undvika liknande olyckor framöver anser Anna Àr "under all kritik".
â Ska medborgarna alltsĂ„ inte kunna kĂ€nna sig trygga med att gĂ„ pĂ„ kommunens mark? Ska man rĂ€kna med att det kan finnas sönderkörda brunnslock som Ă€r tĂ€ckta av grĂ€s?