– Det känns konstigt att människor är rädda, säger Ali Vahedi.
För fyra månader sedan kom han till Sverige utan sina föräldrar. Sedan två månader tillbaka bor han på Wisborg i centrala Strängnäs, det största boendet för ensamkommande flyktingbarn som finns i kommunen.
Vi pratar om Strängnäs kommuns och Frösunda omsorg AB:s Detta har lett till kraftfulla protester. Pia Karppinen har fått flera samtal och mejl från Strängnäsbor som undrar vem som bär ansvaret om, eller snarast när, något inträffar. Det upprörda känsloläget har inte undgått ungdomarna på Wisborg, Gorsingeholm och Löthem, berättar hon.
– Vi har ungdomar hos oss som är rädda just nu. De är rädda att något ska hända. Vi gör vårt bästa för att möta upp deras rädsla och prata om det.
Pia Karppinen tror att det är okunskap som ligger bakom reaktionerna i Strängnäs. Det tror också Kerstin Svensson, en Strängnäsbo som har engagerat sig i de ensamkommande barnen.
– Jag har svårt att se varför de ska oroa sig så. Det grundar sig nog i en rädsla för något som de inte förstår. Men de föräldrar som skriker högt och dessutom skrämmer upp sina egna barn... vad tänker de på?! utbrister hon.
Vi träffar de fyra afghanerna Ali Vahedi, Mohammed Jafari, Jawad Sadid och Mohammed Soltani hemma hos Kerstin Svensson, som är god man åt dem alla. Ali Vahedi är 14 år gammal och går på Paulinska skolan, de andra tre är 16 år och går på Thomasgymnasiet. Alla bor på Wisborg.
– Dagen börjar med frukost innan vi går till skolan. Det finns några som inte går i skolan, de äter lunch där också. Vi brukar gå till skolan runt nio eller tio, och så kommer vi hem mellan två och fyra, berättar Jawad Sadid.
Klockan fem är det middag och därefter väntar läxläsning och olika sorters aktiviteter. Varje vecka ordnar Frösunda så att killarna kan spela fotboll och simma, berättar Pia Karppinen, och en dag i veckan erbjuds olika prova på-aktiviteter.
– Klockan tio på kvällen stängs köket. På vardagar måste vi lägga oss klockan elva men på helgerna kan vi vara uppe till tolv, fortsätter Jawad Sadid när han berättar om en vanlig dag på Wisborg.
Det händer att konflikter uppstår, berättar några andra ensamkommande flyktingbarn som tidningen har träffat. Det handlar ofta om konflikter med personalen om de regler som gäller på boendet, säger de.
– Nyexade som aldrig har jobbat med människor på det här sättet kan vara lite fyrkantiga i lagens mening. Det viktigaste i det här jobbet är att man kan skapa en allians med ungdomarna, säger Pia Karppinen och tillägger att det periodvis har varit svårt att få tag på personal med den rätta kompetensen.
– Sedan blir det konflikter mellan ungdomarna också, men det är väl inte så konstigt när de bor 20 stycken tillsammans. Det är som syskonkärlek. De blir oense om vardagliga saker som vilken kanal de ska titta på, "du har tagit mina saker", eller "du har rört min tvätt". Sådana diskussioner uppstår varje dag, men rejäla konflikter är inte så vanliga. En gång per kvartal, kanske.
De fyra killarna i Kerstin Svenssons soffa kom till Sverige under den gångna hösten. De har varit i Strängnäs i två till tre månader, men har redan lärt sig en del svenska. Intervjun görs på svenska som översätts till dari, ett språk som är nära besläktat med persiska och som talas av hazarer. Men flera gånger svarar killarna direkt på frågorna, på svenska.
– De är väldigt ambitiösa i skolan, intygar Kerstin Svensson.
Ännu har inte någon av dem fått sin asylansökan prövad av Migrationsverket, men framtidsdrömmarna tar ändå form. En av killarna tänker plugga vidare för att bli läkare. I en annan bor en blivande ingenjör, som klurar på hur ett flygplan som inte syns bäst kan konstrueras.
– Och jag vill bli politiker, säger Mohammed Soltani.
– Då ska jag jobba med mänskliga rättigheter.