â Det kĂ€nns konstigt att mĂ€nniskor Ă€r rĂ€dda, sĂ€ger Ali Vahedi.
För fyra mÄnader sedan kom han till Sverige utan sina förÀldrar. Sedan tvÄ mÄnader tillbaka bor han pÄ Wisborg i centrala StrÀngnÀs, det största boendet för ensamkommande flyktingbarn som finns i kommunen.
Vi pratar om StrÀngnÀs kommuns och Frösunda omsorg AB:s Detta har lett till kraftfulla protester. Pia Karppinen har fÄtt flera samtal och mejl frÄn StrÀngnÀsbor som undrar vem som bÀr ansvaret om, eller snarast nÀr, nÄgot intrÀffar. Det upprörda kÀnslolÀget har inte undgÄtt ungdomarna pÄ Wisborg, Gorsingeholm och Löthem, berÀttar hon.
â Vi har ungdomar hos oss som Ă€r rĂ€dda just nu. De Ă€r rĂ€dda att nĂ„got ska hĂ€nda. Vi gör vĂ„rt bĂ€sta för att möta upp deras rĂ€dsla och prata om det.
Pia Karppinen tror att det Àr okunskap som ligger bakom reaktionerna i StrÀngnÀs. Det tror ocksÄ Kerstin Svensson, en StrÀngnÀsbo som har engagerat sig i de ensamkommande barnen.
â Jag har svĂ„rt att se varför de ska oroa sig sĂ„. Det grundar sig nog i en rĂ€dsla för nĂ„got som de inte förstĂ„r. Men de förĂ€ldrar som skriker högt och dessutom skrĂ€mmer upp sina egna barn... vad tĂ€nker de pĂ„?! utbrister hon.
Vi trÀffar de fyra afghanerna Ali Vahedi, Mohammed Jafari, Jawad Sadid och Mohammed Soltani hemma hos Kerstin Svensson, som Àr god man Ät dem alla. Ali Vahedi Àr 14 Är gammal och gÄr pÄ Paulinska skolan, de andra tre Àr 16 Är och gÄr pÄ Thomasgymnasiet. Alla bor pÄ Wisborg.
â Dagen börjar med frukost innan vi gĂ„r till skolan. Det finns nĂ„gra som inte gĂ„r i skolan, de Ă€ter lunch dĂ€r ocksĂ„. Vi brukar gĂ„ till skolan runt nio eller tio, och sĂ„ kommer vi hem mellan tvĂ„ och fyra, berĂ€ttar Jawad Sadid.
Klockan fem Àr det middag och dÀrefter vÀntar lÀxlÀsning och olika sorters aktiviteter. Varje vecka ordnar Frösunda sÄ att killarna kan spela fotboll och simma, berÀttar Pia Karppinen, och en dag i veckan erbjuds olika prova pÄ-aktiviteter.
â Klockan tio pĂ„ kvĂ€llen stĂ€ngs köket. PĂ„ vardagar mĂ„ste vi lĂ€gga oss klockan elva men pĂ„ helgerna kan vi vara uppe till tolv, fortsĂ€tter Jawad Sadid nĂ€r han berĂ€ttar om en vanlig dag pĂ„ Wisborg.
Det hÀnder att konflikter uppstÄr, berÀttar nÄgra andra ensamkommande flyktingbarn som tidningen har trÀffat. Det handlar ofta om konflikter med personalen om de regler som gÀller pÄ boendet, sÀger de.
â Nyexade som aldrig har jobbat med mĂ€nniskor pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet kan vara lite fyrkantiga i lagens mening. Det viktigaste i det hĂ€r jobbet Ă€r att man kan skapa en allians med ungdomarna, sĂ€ger Pia Karppinen och tillĂ€gger att det periodvis har varit svĂ„rt att fĂ„ tag pĂ„ personal med den rĂ€tta kompetensen.
â Sedan blir det konflikter mellan ungdomarna ocksĂ„, men det Ă€r vĂ€l inte sĂ„ konstigt nĂ€r de bor 20 stycken tillsammans. Det Ă€r som syskonkĂ€rlek. De blir oense om vardagliga saker som vilken kanal de ska titta pĂ„, "du har tagit mina saker", eller "du har rört min tvĂ€tt". SĂ„dana diskussioner uppstĂ„r varje dag, men rejĂ€la konflikter Ă€r inte sĂ„ vanliga. En gĂ„ng per kvartal, kanske.
De fyra killarna i Kerstin Svenssons soffa kom till Sverige under den gÄngna hösten. De har varit i StrÀngnÀs i tvÄ till tre mÄnader, men har redan lÀrt sig en del svenska. Intervjun görs pÄ svenska som översÀtts till dari, ett sprÄk som Àr nÀra beslÀktat med persiska och som talas av hazarer. Men flera gÄnger svarar killarna direkt pÄ frÄgorna, pÄ svenska.
â De Ă€r vĂ€ldigt ambitiösa i skolan, intygar Kerstin Svensson.
Ănnu har inte nĂ„gon av dem fĂ„tt sin asylansökan prövad av Migrationsverket, men framtidsdrömmarna tar Ă€ndĂ„ form. En av killarna tĂ€nker plugga vidare för att bli lĂ€kare. I en annan bor en blivande ingenjör, som klurar pĂ„ hur ett flygplan som inte syns bĂ€st kan konstrueras.
â Och jag vill bli politiker, sĂ€ger Mohammed Soltani.
â DĂ„ ska jag jobba med mĂ€nskliga rĂ€ttigheter.