Håkan Lindroth, ordförande för Friluftsfrämjandet i Strängnäs, manar till försiktighet på Mälarens is.
– Jag har själv varit ute flera gånger, senast i söndags. Då åkte jag från Nabbviken till Segerön, Askholmen och Lilla Rullingen innan jag åkte hem igen. Men isens tjocklek är en färskvara, säger han.
Den som ska ge sig ut på isen måste mäta hur tjock den är, säger Håkan Lindroth:
– Man får borra ett hål med en isborr eller hacka med en ispik. Isen ska vara tio centimeter tjock. En sådan tjocklek bär mycket mer än en person, men är det tio centimeter på ett ställe kan det vara fyra–fem centimeter på ett annat. Det måste finnas marginal för sådana variationer, säger han.
Det brukar vara tunnare is invid uddar, som vattnet strömmar kring. Likaså i trängre passager där vattnet rinner snabbare, berättar Håkan Lindroth.
– Typexemplet är vid Tosteröbron i Strängnäs. Både innan och efter bron är det större ytor. Men under bron, där det är som smalast, är det alltid tunnare is.
Enligt Håkan Lindroth är rep och kastlinor viktigare redskap än isdubbar.
– Den tunna is man har kommit ut på brister när man ska hacka sig upp ur vaken. Man hackar sig fram – och så brister det, hackar – brister. Till slut har man förverkat sina krafter och sin värme, då orkar man inte ta sig upp själv. Man måste ha en lina, säger han.
Han rekommenderar också att alltid vara minst två som ger sig ut på isen.
– Då kan man få hjälp att ta sig upp. Repen och kastlinorna är helt verkningslösa om man är helt ensam, säger han.