De kÀnde inte varandra innan de trÀffades första gÄngen, och det tog lite tid för deltagarna att vÄga öppna upp och fÄ samtalet att flyta.
Deras livssituation och sjukdomshistorik skiljer sig en hel del Ät. Men de dystra erfarenheterna av att nu som senior leva med och söka hjÀlp för sin trasiga sjÀl och sin osynliga sjukdom har de gemensamt.
De kallar sig överlevare, och deras kritik mot hur svensk psykiatrivÄrd funkar Àr svidande.
â Jag var bara nĂ„gra Ă„r första gĂ„ngen jag kom i kontakt med psykiatrin, berĂ€ttar en kvinna, och det Ă€r samma vĂ€rdelösa vĂ„rd fortfarande, 50 Ă„r senare. Med samma dĂ„liga kommunikation mellan psykvĂ„rden och den som mĂ„r psykiskt dĂ„ligt. Och med mediciner som i stĂ€llet ska lösa allt. Man Ă„ker ut och in pĂ„ psyk utan att fĂ„ nĂ„gon som helst hjĂ€lp.
â "LĂ€gg dig och lyssna pĂ„ lite musik", sa de en gĂ„ng nĂ€r jag sökte akut. En sjĂ€lslig infarkt Ă€r lika viktig att behandla akut som en kroppslig, men den kunskapen verkar helt enkelt inte finnas i sjukvĂ„rden.
De berÀttar alla om hur de farit illa pÄ mÄnga olika sÀtt pÄ grund av diagnoser som bipolÀr sjukdom, borderline och en rad olika bokstavskombinationer och psykiska handikapp. Hur de pÄverkats av kÀnslorna av utanförskap, och kring stigmatiseringar, tabun och skam. Om hur tungt det kÀnns nÀr barnen Àrver ens psykiska problem. Om elchocker och förnedrande tvÄngsinsatser. Hur de upplever att lÀkare inte bedömer dem utifrÄn hur de mÄr, utan enbart efter sjukdomen.
â Hur mĂ„nga gĂ„nger har man inte suttit i korridorer och grĂ„tit utan att fĂ„ prata med en enda mĂ€nniska, medan röda lampor lyser pĂ„ expeditionen och indikerar att personalen inte har tid med dig? Jag vet precis hur det Ă€r, jag har legat pĂ„ mĂ„nga sjukhus. SĂ€ger man "Jag vill gĂ„ hem och ta livet av mig" fĂ„r man svaret "Ja, vi kan inte hindra dig", berĂ€ttar en person.
â Vi vet att vi aldrig blir friska. Obalanser i hjĂ€rnan och trauman Ă€r det ju som det Ă€r med, men man kĂ€nner lite trygghet sĂ„ hĂ€r i en grupp av likasinnade. Man blir bekrĂ€ftad. Trycket i skallen slĂ€pper nĂ€r man fĂ„r dela med sig av erfarenheterna bland andra i samma bĂ„t.
För precis sÄ Àr det, sÀger gruppdeltagarna, andra mÀnniskor har alltid funnits att prata med som inlagd pÄ sluten psykiatrisk avdelning; de andra patienterna. Som ser, stöttar och bekrÀftar varann.
Och genom dessa gruppsamtal vill de hjÀlpa fler. Att berÀtta Àr enda sÀttet att bryta tabun kring den psykiska ohÀlsa som blivit ett folkhÀlsoproblem av gigantiska mÄtt.
Mathtiiaas Rosén Àr egentligen för ung för att delta, och bor inte heller i Eskilstuna, men brinner för att fÄ sÀga sitt i Àmnet, som han Àr vÀl insatt i efter att ha Äkt ut och in i psykvÄrden i mÄnga med sin adhd och aspergers syndrom, utan att han tycker sig fÄtt hjÀlp.
â Jag var lĂ€nge ett felmedicinerat energimonster som slog sönder saker och lĂ„stes in gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. Men dĂ€rinne sĂ„g man sig omkring: "Vem mĂ„r sĂ€mre Ă€n jag?" Och sĂ„ hjĂ€lpte man sin medmĂ€nniska. I dag mĂ„r jag bĂ€ttre, men vill fortfarande göra vad jag kan för att hjĂ€lpa andra som letar efter sig sjĂ€lva.
Lika lÀnge har Tone Nyholt kallat sig för stamkund inom akut-, tvÄngs- och psykvÄrden, efter trauman i ungdomen. Varför, undrar hon, bemöts inte mÀnniskor med sÄr i sjÀlen med respekt, empati och förstÄelse?
â PĂ„ psyket var jag psykolog och tröstare Ă„t de andra patienterna, fick skĂ€lla pĂ„ personalen nĂ€r de gjorde fel. Jag fick till slut nog, gick hem och har inte besökt psykvĂ„rden sedan dess. Jag Ă€r hellre min egen psykolog och lĂ€kare. Att bli gammal inom vĂ„rden Ă€r inte roligt, men att Ă„ldras inom psykvĂ„rden Ă€r Ă€nnu mycket vĂ€rre.
Nationell samverkan för psykisk hÀlsa i Sörmland har dragit igÄng samtalsgrupper i StrÀngnÀs, Nyköping och Eskilstuna, dÀr Hans Bergström Àr samtalsledare i lokaler de lÄnar av ABF.
â Behovet av samtal och av ökade kunskaper kring det oerhört skam- och tabubelagda Ă€mnet seniorers psykiska hĂ€lsa Ă€r enormt. Och i pandemins spĂ„r har sĂ„vĂ€l isolering som Ă„ngest och depression ökat, konstaterar han, glad över hur givande samtalsgruppens trĂ€ffar Ă€r.
â Jag mĂ€rkte av klara abstinenssymptom i gĂ€nget. Behovet av att fĂ„ trĂ€ffas och prata var enormt, Ă€ven om samtalet var lite knackigt till en början. NĂ€r vi avslutat det hĂ€r projektet under hösten kommer vi sannolikt att fortsĂ€tta trĂ€ffas i studiecirkelform.