Döda granar och stressade lövträd – så mår skogen

Skogen är inte vad den en gång var, det konstaterar Bosse Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen i Katrineholm. Mångårig mänsklig påverkan och en homogen odling har satt sina spår. När andra insekter verkar bli allt färre gynnas granbarkborren, som vid det här laget är en ökänd invånare i våra skogar.

– Det ser generellt sett dåligt ut. Skogen mår inte bra. Vi har ett stort granbestånd i Sörmland och det är utan tvekan de som har det tuffast just nu, säger Lina Larsson, skogsinspektör i Nyköpingsområdet på Mellanskog.

Föga oväntat utgör granbarkborren det största problemet även i Nyköpings skogar. Men även andra träd har det svårt. Två torra somrar har gått hårt åt träden och även om årets sommar varit mer gynnsam har den inte gett möjlighet till tillräcklig återhämtning.

– Träden kämpar. Ett otränat öga kan se att de är hängiga, stressade och vissnar, säger hon.

Efter de senaste somrarnas torka är träden mer mottagliga för svampar, sjukdomar och skadedjur. Till skillnad från många andra insekter gynnas granbarkborren av extremvädret. Dessutom ökar viltskadorna. För en älg är en nyplanterad tallskog ett riktigt smörgåsbord. Inget problem är emellertid så omfattande som invasionen av granbarkborre.

– Det är total härdsmälta, säger Johan Nilsson, om gran-liken i skogen som han äger invid sjön Långhalsen. 

Höga, vitnande stammar med en matta av röd-bruna barr som breder ut sig i blåbärsskogen, som den brukade kallas. Den var bara omkring 40 år gammal och skulle ha avverkats först av nästa generation. De ekonomiska förlusterna är ett faktum.

Skogen utanför Bettna är inte ensam i sitt slag. Från Hjälmaresund, förbi Julita och vidare till Vingåker sträcker sig ett bälte av hårt angripen skog, och problemen finns i hela länet.

– Ingen vet varför, men det här området sticker ut i Sörmland, säger Johan Nilsson som själv arbetar som skogsinspektör.

Lövträden har däremot klarat sig betydligt bättre i Katrineholmstrakterna.

– Större angrepp av granbarkborre borde det inte bli, vi har nått toppen. Nu är naturen snart i kapp, tror Johan Nilsson.

Han syftar på skalbaggens naturliga fiender. En av dem är hackspettarna som flyger mellan träden bakom honom. De döende träden må vara en tragedi för skogsägare, men för rovdjuren innebär det mängder av mat. Gynnsamma förhållanden för fåglar och rovinsekter innebär färre skalbaggar på sikt.

Det är inte första gången skogarna drabbas av skadedjur. När granbarkborren invaderade första gången, på 70-talet, berodde det till stor del på att skogsägarna började lämna vindfällen och stockar med barken kvar, ute i skogarna. Där frodades skalbaggarna, berättar Bosse Karlsson. Skogsägarna bättrade sig, men glömde lika fort, menar han.

– Vi ser ett ökat intresse för andra träslag än gran, som varit populärt de senaste decennierna, berättar Kristoffer Almqvist, skogskonsulent på Skogsstyrelsen i Sörmland och Örebro.

Gran är tämligen lättskött och har efterfrågats av industrin. Men problem som granbarkborre och stormskador har ökat intresset för andra trädslag än gran hos skogsägarna.

– Visst finns det en framtid för både Sörmländsk skog och gran, men vi måste plantera rätt träd på rätt plats. På ett kalhygge kan det finnas höjder som lämpar sig för den torrtåliga tallen. I de fuktigare sänkorna trivs björk och i bördigare delar passar granen, förklarar han.