Fredag den 7 april kommer många att minnas. Det var dagen då den moderna terrorn på allvar gjorde entré på svensk mark. En numera gripen, häktad och misstänkt gärningsman stal en lastbil i centrala Stockholm för att därefter i vansinnesfart köra Drottninggatan fram för att försöka ha ihjäl så många människor som möjligt. Fyra människor miste livet och långt fler skadades.
Brandmannen och Strängnäsbon Peter Koskenkorva, som tillhör Katarina brandstation på Södermalm, hade drygt två timmar kvar av sitt arbetspass när han kallades till olycksplatsen.
‒Min enhet fungerar som täckstyrka och vi verkar över hela Stockholm. På fredagar arbetar vi på Kungsholmen och efter lunch var vi ute på orienteringsövningar med vår brandbil. Klockan 14.59 fick vi larm om att person blivit påkörd och låg under en lastbil i korsningen mellan Drottninggatan och Barnhusgatan. Det är inte något ovanligt larm men man går ändå igenom ett scenario i huvudet på vägen dit.
När Peter Koskenkorva och hans fyra kollegor efter några minuters färd närmar sig Vasagatan får de ny information om läget. Det handlar inte längre om en enskild skada, utan om att flera personer blivit påkörda och att det pågår skottlossning.
‒Då kände vi att det handlade om en terrorattack. När vi nästan är framme vid Olof Palmes gata får vi en ny rutt och jag kör upp bilen parallellt med Drottninggatan. Vi får i uppdrag att släcka branden i Åhléns. På vägen fram passerar vi gränder och tvärgator och ser ett myller av människor som hukar och ligger ner. Det är sekvenser på någon sekund som susar förbi men vi hinner se personer som gör livräddningsförsök på skadade. Då känns det riktigt illa. Jag ställde in mig på att det kunde handla om väldigt många döda, kanske upp mot 100 personer, säger Peter Koskenkorva.
Väl framme vid den brinnande lastbilen, som den misstänkta gärningsmannen har rammat och kört fast i Åhléns entré med förbereder sig styrkan för att gå in. Klockan 15.18 påbörjas rökdykning.
‒Vårt uppdrag har plötsligt förändrats till rökdykning och livräddning. Beväpnad polis finns på plats och allt bestäms väldigt snabbt. Vi ska släcka branden framtill i bilen, en annan styrka som anlände från ett annat distrikt ska släcka där det brinner i baktill i bilen. Tankar om det finns någon gärningsman kvar och om bilen är laddad med något trycks instinktivt undan, berättar Peter Koskenkorva.
‒Det är inte någon lek och man känner sig naken med bara vattenslangen och filtdräkt som skydd. Det är första gången vi rökdykt tillsammans med tungt beväpnad polis. Alla är på helspänn, det är ju liksom inte konstaplarna Kling och Klang som slår följe i jobbet.
Han beskriver fokus på uppgiften som totalt. Varuhusets sprinklersystem har löst ut och branden i lastbilens styrhytt och hjulhus är lättsläckt. Med hjälp av en värmekamera söker de snabbt av området och konstaterar snart att de mirakulöst nog inte påträffar några fler skadade där inne.
‒Jag minns det som ett helt knäpptyst kaos och att en polis kommer fram till oss och säger: "Det är inte så bra att ni är här". Vi backar ut och tar skydd bakom vår brandbil. Efter en stund hjälper vi polisen att forcera dörren till lastbilens styrhytt. Just det var, så här i efterhand, några väldigt obehagliga minuter. Vi får upp hytten och ser ett föremål som inte hör hemma där. Mer kan jag inte säga, för jag vet själv inte exakt vad det var.
Klockan 15.51 är dörren till lastbilen uppklippt och Peter Koskenkorva och hans besättning börjar plocka ihop.
‒Vi rullar därifrån och får snart ett nytt uppdrag. Det vi var med om är bara en isolerad sekvens av hela attacken. I det här fallet är det en extremt utdragen olycksplats och de på Drottninggatan har naturligtvis sin bild av händelserna . Allt gick så fort, ändå känns det som om vi var på plats i flera timmar. Det är många intryck att sortera.
Dagarna efter dådet på Drottninggatan har Peter Koskenkorva och hans arbetskamrater pratat mycket om vad de varit med om.
‒Det tog nästan ett dygn innan vi fattade vad vi exponerats för. Timmarna direkt efteråt kändes det ganska normalt. Dagen efter blev man mer upprörd och förbannad. Det är onekligen intressant hur hjärnan fungerar.
‒Det finns så klart risker i vårt jobb, men med den knapphändiga information vi hade just där och då tycker jag inte att vi borde ha brutit upp dörren till lastbilshytten. Där borde vi bara ha spärrat av och lämnat platsen. Det var en väldigt obehaglig hotbild med en förmodad gärningsman som vill ha ihjäl så många som möjligt. Anspänningen måste ha varit stark för jag har varit väldigt eftertrött de senaste dagarna.
Tillsammans med kollegorna har han gått igenom fredagen i detalj, brutit ner den i mindre sekvenser och tänkt igenom olika scenarier. De har blivit erbjudna professionell samtalshjälp, men samtidigt säger Peter Koskenkorva att han också bara vill släppa det och gå vidare.
‒Vi har flera gånger pratat om när något sådant här skall hända även i Sverige. Just när vi gör jobbet så finns inga andra tankar än att fixa det som ska fixas. Det är obehag men ingen rädsla och man tänker inte på närstående, man bara gör. Men det är klart att man kramar barnen godnatt lite extra efter en sådan här händelse.
Peter Koskenkorva är full av beundran för de människor på olycksplatsen, som han kallar civila hjältar.
‒Det är fascinerande att se hur somliga tar ett kliv fram och agerar i sådana här extrema situationer. Vi såg människor som gjorde hjärtkompression och stoppade blödningar på skadade. De har utan tvekan räddat liv och de förtjänar allt beröm de kan få.