Förra Äret kom hon upp i 220 timmar övertid, grÀnsen för allmÀn övertid gÄr vid 200 timmar. Hittills i Är Àr antalet 90 timmar.
ââDet kĂ€nns bara otröstligt, man ser ingen Ă€nde pĂ„ det. Jag fattar inte hur alla ska orka, det Ă€r redan illa överallt, sĂ€ger Hanna Roos.
Orkar inte prata
Hanna Roos Àr anstÀlld som narkossjuksköterska i dagkirurgin pÄ Angereds nÀrsjukhus i Göteborg och jobbar vanligtvis bara dagtid. Men nÀr de mycket sjuka covidpatienterna blev fler och fler förra vÄren stÀngdes hennes arbetsplats under sex mÄnader och hon flyttades till intensiven pÄ KungÀlvs sjukhus.
Sedan dess har hon har gÄtt fram och tillbaka mellan kirurgin och intensivvÄrdsavdelning. Hon kÀnner sig trött. Förra Ärets semester rÀckte inte för att komma tillbaka utvilad.
ââI bland orkar jag inte prata med vare sig man eller barn, man vill bara vara i fred och ha tyst och lugnt. Det blir en slags hjĂ€rntrötthet som inte gĂ„r att vila sig ifrĂ„n, sĂ€ger Hanna Roos.
Iva tyngst
Nu jobbar hon pĂ„ sitt vanliga jobb i dagkirurgin pĂ„ veckodagarna och Ă€r samtidigt beordrad till intensivvĂ„rdsavdelningen i AlingsĂ„s pĂ„ helgerna. Ibland tar hon Ă€ven extrapass pĂ„ infektionsintensiven pĂ„ Ăstra sjukhuset i Göteborg.
ââNu vill de att vi ska flytta vĂ„r semester till utanför semesterperioden. De erbjuder 16 000 kronor för en flyttad vecka. Men om jag flyttar min vecka till september nĂ€r vi ska operera igen vĂ„rdskulden, Ă€r det inte sĂ€kert att jag fĂ„r semester, sĂ€ger hon.
Att vara lojal med kollegorna pÄ intensiven och tÀnka pÄ sig sjÀlv Àr ett dilemma. Intensiven Àr allra tyngst, upplever hon. VÄrdköerna har vuxit och hon Àr en av dem som stÄ vid operationsbordet för att beta av dem. Men det Àr lÀttare.
ââDels har man inte skyddsutrustning och sĂ„ Ă€r det Ă€r bara en patient i taget.