Larm: Sextrakasserier tystas inom polisen

"Anjas" kollega på polisstationen skämtar allt oftare om sex när de jobbar tillsammans. En dag tar han henne plötsligt på brösten. Anja vågar inte säga ifrån. "Klas" är stor, militärisk i sin framtoning – och dessutom hennes chef.

Det hela eskalerar och en dag tvingas Anja in på en toalett där Klas förgriper sig sexuellt på henne. Hon anmäler, vilket leder till att hon blir utfryst av kollegorna. Anmälan läggs ned, utan att Klas hörts och utan att utredarna tagit del av central bevisning. Klas får vara kvar på stationen och stiger i hierarkin, medan Anja får byta tjänst.

Det här är ett exempel ur den nya boken "Gärningsmannen är polis" som släpps i dagarna. Det går naturligtvis att argumentera att detta bara är ett enskilt fall inom det som är Sveriges största myndighet. Men författarna, journalisten Lisa Bjurwald och ex-polisen Kerstin Dejemyr, gör gällande att sexuella trakasserier är vardag inom polisen. Att det ofta är den som larmar som utsätts för repressalier och att offren, inte förövarna, får ta smällen. Att det finns en kultur inom polisen som gör gällande att man håller tyst och inte utmanar den rådande hierarkin.

Utsatt på jobbfest

Författarna har tagit avstamp i de hundratals berättelser som strömmade in under polisens egna metoo-upprop kallat #nödvärn, som organiserades av bland andra Kerstin Dejemyr. Författarna har också granskat polisens internutredningar, och Bjurwald har gjort ett 50-tal intervjuer samt haft många fler samtal med polisanställda som vittnat om problematiken. De intervjuer som tas upp i boken rör alla händelser som ägt rum efter #metoo.

– Det är väldigt talande att det inte finns en enda kvinnlig polis vi talat med, eller manlig polis heller för den delen, som säger att jag har inte märkt eller hört talas om det här, säger Lisa Bjurwald.

Enligt Bjurwald var det en särskild typ av historia som ofta återkom i researcharbetet: hur en ung, kvinnlig polis går på en jobbfest och en manlig chef eller senior kollega kommer fram och trycker upp henne mot en bardisk, klämmer henne på brösten och säger att hon ska följa med in på toaletten och göra honom en sexuell tjänst.

"Sker skamlöst"

Lisa Bjurwald säger att det går flera röda trådar i berättelserna, där den första är att det är så vanligt förekommande.

– Det andra är hur skamlöst det sker. Det sker nästan alltid öppet, i cafeterian, på julfester. Det är ingenting man skäms över från männens sida, utan något man tar sig rätt till. Den tredje röda tråden är att det finns vittnen som inte gör något. Och det är inte konstigt, det handlar om en rädsla som hänger ihop med tystnadskulturen, säger hon.

Tystnadskulturen hänger i sin tur ihop med en repressaliekultur, där den som säger ifrån eller anmäler riskerar att själv råka illa ut, hävdar författarna.

– Det finns en jättestor verktygslåda man kan använda här. Det kan vara utfrysning, mobbning, att man blir nedgraderad till skrivbordstjänst. Det kan också vara så att man hotar med rättegång, eller att man gör orosanmälningar angående anställdas barn, säger Lisa Bjurwald.

Machoideal bort

Författarna får stöd av en undersökning som Polisförbundet gjorde bland sina medlemmar i slutet av förra året, där tolv procent uppgav att det under de senaste tolv månaderna förekommit sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Var fjärde medlem ansåg också att det inte går att framföra kritiska uppfattningar offentligt på sin avdelning/enhet utan att det får negativa konsekvenser.

Boken avslutas med flera förslag på vad Polismyndigheten bör göra för att komma åt problemen, bland annat att öka transparensen, bryta hierarkierna och "pensionera machoidealet".

– Vi föreslår inte att de ska förändra sig för att vara politiskt korrekta eller för att de ska tjäna några politiska pluspoäng via en feministisk och jämställd organisation. Utan för att sexuella trakasserier är olagligt i Sverige. Det här handlar om brott, säger Lisa Bjurwald.