Lastbilschauffören Linn om sexismen: "Jävlas tillbaka"

När skämten övergår i sexism och rasism får Linn Fredriksson nog. 

– Jag tål hugg och slag till en viss gräns, kan vara med och jävlas tillbaka. Jag är en snäll person men när jag får nog säger jag ifrån, säger hon och hoppar in bakom ratten.

Vanligtvis spenderar hon dagarna i en fyraxlad lastväxlare men eftersom den befinner sig på verkstan är det i kollegans hytt vi tar skydd från regnet. Den väderkänsliga av oss två är inte 24-åringen. För Linn Fredriksson är det självklart att vara ute och ta i där det behövs. 

– En chaufför som bara sitter i sin hytt blir inte populär. Vi är tre i arbetslaget, jag, min maskinist och en grovis. Jag är inte främmande för att till exempel dirigera trafiken.

Sexistiska skämt och en grabbig jargong skrämmer inte Linn Fredriksson. "Jag är en snäll person men när jag får nog säger jag ifrån."

Foto: Veronica Karlsson

Linn Fredriksson arbetar sedan tre år tillbaka på Eskilstunaföretaget Maximum entreprenad, eller "Björnen". Dessförinnan har hon avverkat tre arbetsplatser efter fordons - och transportprogrammet på Rekarnegymnasiet. Bemötandet är oftast positivt, en enda gång har hon tappat hakan efter att ha träffat på "en grinig gubbe".

– Jag kom med ett lass grus till honom, hoppade ut och frågade var han ville ha det tippat. Då vräkte han ur sig: Får du verkligen köra lastbil?

Hur vanligt är det med kvinnliga lastbilschaufförer?

– Det kommer fler och fler. Nu för tiden är inte branschen lika fysiskt krävande, förut ansåg man att det skulle var de där stora, starka männen. Jag har pannben, är envis och vill klara mig själv. 

Själv har Linn Fredriksson aldrig grubblat över yrkesval. 

– Men jag funderade faktiskt på kirurg ett tag, det var en svacka, haha. 

Som liten satt Linn Fredriksson i passagerarsätet bredvid pappa. "Vi räknade bilmärken, Scania, Volvo, Renault, allt som vi mötte. När jag och sambon åker någonstans idag kan jag göra samma sak.

Foto: Veronica Karlsson

Pappa körde lastbil och barndomsminnen från passagerarsätet får henne att le. 

– Det var det bästa jag visste. Vi räknade bilmärken, Scania, Volvo, Renault, allt som vi mötte. Det var en lek. När jag och sambon åker någonstans i dag kan jag göra samma sak.

Hon har alltid trivts bäst bland killarna och beskriver sig som en före detta pojkflicka.

– När jag kom in i en klass som tolvåring blev jag accepterad av killarna. Det stack antagligen i tjejernas ögon och där började det.  

Den mobbning hon talar om präglade stora delar av skoltiden. På högstadiet fick det konsekvenser som dagens vuxna kvinna inte räds prata om. 

– Jag har stått på järnvägsspåren vid Vasavägen. Det är så mycket tystnad kring självmord, därför är jag öppen med det.

Vägen ut ur ensamheten gick via nyfunna vänner inom dataspelsvärlden. En viss artist spelade också en avgörande roll.

– Musiken och Danny (Saucedo, reds anm.) var min räddning. Jag har följt honom ända sedan han var med i Idol. 

Artisten förekommer på instagramkontot @eskilstunaflickan där Linn Fredriksson presenterar sig som "grusprinsessan". Följare får stifta bekantskap med "Fjollan" – "min första personbil", "Lille Skutt" – "en hoppig och studsig boggi" och intresset för bilvård. Men inläggen kretsar även kring träning och att fixa ögonfransarna på salong.

– Nu får de vila, men jag fyller på en gång i månaden. Man ser piffad ut utan att sminka sig. 

"Jag vill säga en sak till unga som börjar i yrket – våga ställ krav! Man ska inte bli behandlad hur som helst."

Foto: Veronica Karlsson

Under gymnasietiden ändrades klädstilen och numera faller valet på klänning och klackar. Kontrasten mot jobbets varselkläder väcker reaktioner. 

– Folk blir chockade, de förväntar sig väl att jag går i mjukisbyxor. Men det är inte jag. 

Linn Fredriksson står för sina åsikter och pratar lika öppenhjärtigt oavsett om frågorna rör motorintresset, de tidigare självmordstankarna eller erfarenheter av förväntningar baserade på kön. Genom åren har hon fått leva med ett konstant ifrågasättande kring sin vikt. Hon har ansetts vara både för smal och för tjock. Det, och annat besserwisserbeteende fick henne att sätta ner foten i ett inlägg för ett år sedan: "Vad jag gör med mitt liv är helt upp till mig och vad andra tycker skiter jag fullständigt i".

Vi pratar om hur bilden av den mobbade tjejen går ihop med den frispråkiga kvinnan vid ratten.

– Jag kommer aldrig ta på mig en offerkofta och har blivit starkare. Ur något ont har det kommit något gott, men mobbning är avskyvärt, det värsta jag vet. 

Ditt råd till unga tjejer som funderar på yrket?

– Var inte rädd men känn av om du verkligen vill. Det är mer än "bara ett jobb". Man måste brinna för det. 

Tidigare var Volvo förstahandsvalet men efter ryggproblem ändrades det. "Mitt hjärta klappar för Scania."

Foto: Veronica Karlsson

Turligt nog har det slutat regna när Linn Fredriksson klättrar upp på lastbilens tak för att fotograferas. Och jodå, hon finner sig väl tillrätta även där.