Ingela har vårdat stadens äldre i 40 år

Alla som lämnar seniorboendet för att ta sin förmiddagspromenad hejar glatt på Ingela Lindqvist, 58. Hon har haft sin arbetsplats här sedan hon var 18, och sedan dess vårdat äldre både på boendet Strigeln och på plats i brukarnas hem runt om i staden. 

– När jag fick min första fastanställning 1980 var jag "lilltjejen" för alla, berättar hon. Nu är hon i stället en av de två som jobbat här allra längst. 

Jubileet, som firades med bakelser, delade hon med en kollega. Ingela minns med värme arbetsplatsen hon kom till på 80-talet, en tid då både stämningen på arbetsplatsen och ekonomin i äldreomsorgen var god:

– Vi hade ett så bra gäng och vi hade så roligt. Och vi tog med de äldre på utflykter och resor, till Kolmården till exempel. Sånt där har det tyvärr trappats ned på.

Även de dagliga arbetet såg annorlunda ut:

– Då hade man kanske fyra-fem brukare som man spenderade hela dagen med. Det var städning, tvätt och handling. Jag veckade till exempel örngottsband till tanternas välsorterade linneskåp. Nu är det servicegrupper som sköter handling och tvätt medan vi undersköterskor sköter omvårdnaden.

Förutom förändringen i arbetsuppgifter upplever Ingela Lindqvist ett annat tempo:

– Man önskar ibland att man hade mer tid med brukarna. Framför allt kvällstid är allt vi hinner att lämna medicin – det blir många tio-minuters-besök. Det är ett resultat av större arbetsgrupper och arbetsområden; mycket ska hinnas med. Men jag gillar att ha många bollar i luften så mig funkar det för, jag är en sådan människa.

På frågan om hur coronakrisen påverkat arbetet säger hon att hon nu kommit närmre en del av brukarna:

– I vissa fall är vi de enda de träffar, säger hon.

Ingela beskriver också svårigheterna med att gå klädd i visir, förkläde, handskar och tossor under de varmaste sommardagarna.

– Men man vänjer sig, nu känner jag mig nästan naken utan visir!

Angående förbättringspotentialen i äldreomsorgen önskar sig Ingela mindre arbetsområden och en större personallokal. I dagsläget är det nämligen omöjligt för alla anställda att ta rast samtidigt i den lilla lokalen på Kvarngärdesgatan. Men i största allmänhet trivs hon fortfarande med sitt jobb:

– Man känner sig uppskattad och har en känsla av att man gör gott för någon. Det är ett roligt jobb och jag trivs fortfarande. Det är inte många dagar i mitt liv som jag inte har känt mig glad över att vara på väg till jobbet!