Solveigs flickdröm: "Var ingen dans på rosor"

I artikelserien "Ur arkivet" berättade Eskilstuna–Kuriren nyligen om 15-åriga Solveig Schjölin som 1960 gick maskintekniska linjen på Praktiska realskolan tillsammans med kamraten Helena Johansson. Flickornas framfart vid svarvarna ansågs så kontroversiell att det föranledde skolmyndigheternas uppmärksamhet och tidningens intresse. "Flickorna är suveräna vid svarvarna, nattlinne examensprov för pojke" löd rubriken till artikeln som inleddes enligt följande:

"En flicka med vackert blont hår och rena ansiktsdrag följer med drömmande blick svarvhjulets entoniga rytmik och visar med oljiga fingrar upp en avdragare. Det är flickan som drömmer om att få bygga broar i Afrika och vara med om stora konstruktionsarbeten i djungeln". 

I dag har flickan med missionärsdrömmarna bytt efternamn, hunnit fylla 74 år och bor i Visby. Men nej, någon brobyggare blev hon aldrig.

– Men min yngsta dotter har varit volontär i Afrika. Barnen får leva ut mina drömmar, säger Solveig Magnusson med ett skratt.

Att så uppenbart ge sig in på manliga domäner sågs inte med blida ögon 1960. 

– Det var sensationellt att vi valde en pojklinje. Jag var bäst i klassen i ritteknik och byggnadslära men jag var tjej och då kunde man inte ge betyget stora A. 

– Jag blev inte missionär men vi var visionärer. Helena fortsatte och blev kemiingenjör, det ska hon ha beröm för. Det var ingen dans på rosor direkt. 

Efter Praktiska realskolan fortsatte Solveig på den inslagna vägen genom att påbörja en teknisk utbildning. Snart blev det ohållbart. 

– Rektorn sa att de skulle göra livet surt för mig och då insåg jag att det var lika bra att sluta. 

Varför?

– Jag var gravid. Och ogift. Det var inte passande. På den tiden fick man inte ens bosätta sig tillsammans i en lägenhet om man inte var gift. 

Så småningom valde hon läraryrket och arbetade till en början i Eskilstuna. 

– Jag har alltid försökt stärka tjejer, ja grabbar också. Tagit hand om de som ansetts vara samhällets olycksbarn – vilket de inte är. De är missförstådda. 

De senaste tjugo åren har fyrabarnsmamman bott på Gotland. Pensionär blev hon vid 66 års ålder. Men det varade inte länge.

– Efter ett år ringde rektorn och frågade om jag pratat färdigt med katten. 

Utan att tveka tackade hon ja till uppdraget – att lära invandrarbarn svenska. 

– Jag är frisk och tyckte att det var kul!