I artikelserien "Ur arkivet" berĂ€ttade EskilstunaâKuriren nyligen om 15-Ă„riga Solveig Schjölin som 1960 gick maskintekniska linjen pĂ„ Praktiska realskolan tillsammans med kamraten Helena Johansson. Flickornas framfart vid svarvarna ansĂ„gs sĂ„ kontroversiell att det föranledde skolmyndigheternas uppmĂ€rksamhet och tidningens intresse. "Flickorna Ă€r suverĂ€na vid svarvarna, nattlinne examensprov för pojke" löd rubriken till artikeln som inleddes enligt följande:
"En flicka med vackert blont hÄr och rena ansiktsdrag följer med drömmande blick svarvhjulets entoniga rytmik och visar med oljiga fingrar upp en avdragare. Det Àr flickan som drömmer om att fÄ bygga broar i Afrika och vara med om stora konstruktionsarbeten i djungeln".
I dag har flickan med missionÀrsdrömmarna bytt efternamn, hunnit fylla 74 Är och bor i Visby. Men nej, nÄgon brobyggare blev hon aldrig.
â Men min yngsta dotter har varit volontĂ€r i Afrika. Barnen fĂ„r leva ut mina drömmar, sĂ€ger Solveig Magnusson med ett skratt.
Att sÄ uppenbart ge sig in pÄ manliga domÀner sÄgs inte med blida ögon 1960.
â Det var sensationellt att vi valde en pojklinje. Jag var bĂ€st i klassen i ritteknik och byggnadslĂ€ra men jag var tjej och dĂ„ kunde man inte ge betyget stora A.
â Jag blev inte missionĂ€r men vi var visionĂ€rer. Helena fortsatte och blev kemiingenjör, det ska hon ha beröm för. Det var ingen dans pĂ„ rosor direkt.
Efter Praktiska realskolan fortsatte Solveig pÄ den inslagna vÀgen genom att pÄbörja en teknisk utbildning. Snart blev det ohÄllbart.
â Rektorn sa att de skulle göra livet surt för mig och dĂ„ insĂ„g jag att det var lika bra att sluta.
Varför?
â Jag var gravid. Och ogift. Det var inte passande. PĂ„ den tiden fick man inte ens bosĂ€tta sig tillsammans i en lĂ€genhet om man inte var gift.
SÄ smÄningom valde hon lÀraryrket och arbetade till en början i Eskilstuna.
â Jag har alltid försökt stĂ€rka tjejer, ja grabbar ocksĂ„. Tagit hand om de som ansetts vara samhĂ€llets olycksbarn â vilket de inte Ă€r. De Ă€r missförstĂ„dda.
De senaste tjugo Ären har fyrabarnsmamman bott pÄ Gotland. PensionÀr blev hon vid 66 Ärs Älder. Men det varade inte lÀnge.
â Efter ett Ă„r ringde rektorn och frĂ„gade om jag pratat fĂ€rdigt med katten.
Utan att tveka tackade hon ja till uppdraget â att lĂ€ra invandrarbarn svenska.
â Jag Ă€r frisk och tyckte att det var kul!