"Ska vi behöva säga hejdå över telefonen?"

Det började med cancer i mage-tarm 2017. Efter det har sjukdomsbilden gradvis byggts på och fördjupats. När kärlsjukdomen i december ledde till att högerbenet akut fick lov att amputeras förändrades tillvaron för Ann-Christine Mann, 56, drastiskt.

Amputationen fick lov att göras ända uppe vid höften, vilket inte möjliggör protes, och på grund av återkommande infektioner och komplikationer som krävt förflyttning mellan Mälarsjukhuset och Akademiska i Uppsala har konvalescensen varit extra svår. Hon måste fortfarande ligga ner i sängen och har inte kunnat börja träna för sin nya tillvaro som rullstolsburen. 

Eftersom tidigare strålning bränt sönder mycket i Ann-Christines kropp är inte läkningen den bästa. Fortfarande behöver hon sövas två gånger i veckan så att såret kan rengöras och ses till.

– Man ska vara rädd om sin kropp. När ohälsan slår till kan andra underliggande sjukdomar komma fram, och plötsligt ligger man här i en helt ny situation i livet.

Besöken av de tre vuxna barnen och det första barnbarnet har varit de små glädjekorn Ann-Christine haft att se fram emot. Tills sjukhuset för några veckor sedan tvingades säga ifrån om besökare på grund av coronaviruset.

– Vi har telefonkontakt varje dag och möts i videosamtal men saknaden efter mina underbara ungar är enorm. Vi är en väldigt tajt familj.

– Det är väl inte totalförbjudet att komma på besök riktigt än, men vi kan ju inte riskera något nu. Jag hör på personalen att de också är oroliga. Och att de är underbemannade.

– Kirurgen, ja hela sjukhuset är fullt av sjuka människor, och mitt hjärta och mina luftvägar är i dålig form som det är med all sövning och allt liggande. Skulle jag få corona tror jag nog... Det blir inget bra.

Ann-Christine blir ledsen när hon tänker på att barnen och hon kanske inte skulle hinna ses mer nu om katastrofen blev ett faktum. 

– Vi sitter i en rävsax här, både personal, patienter och anhöriga.

Än värre blir situationen för familjen Mann–Erikstedt av att äldsta dottern Nicolette inte bara är gravid med sitt andra barn. Hon är också troligen coronasmittad och isolerad hemma i Stockholm. 

–  Jag har inte träffat mamma sedan dagen före julafton. Hon fick komplikationer och blev ivägskickad med kort varsel till Uppsala. Det var väldigt tufft för familjen att inte kunna fira jul ihop. Och eftersom jag har en dotter som snart fyller tre och drar hem mycket sjukdom från förskolan så har vi inte haft möjlighet att träffa mamma sedan dess. Risken är så stor att vi smittar henne med något hon inte skulle klara av att bekämpa. Mamma säger att hon förstår, men det är ju inte utan att man får dåligt samvete för att man inte kunnat komma hem. 

– Men det är för hennes bästa det är såhär just nu. Så jag har en stor förståelse för att de måste ha besöksförbud på sjukhuset, även om det såklart skär i mitt hjärta att inte kunna träffa min mamma. 

Nicolette konstaterar att det inte finns mycket information för gravida som misstänker att de smittats av corona. Via 1177 fick hon beskedet att söka sig till sin närakut, men där ville de inte släppa in henne. Så hon stannar hemma och har inga planer på att lämna hemmet förrän hon är symptomfri. 

– I dagsläget känns allting mycket oroligt, framförallt om det skulle sluta med att mamma också blir sjuk, kommer jag inte få träffa henne om hon skulle bli riktigt dålig då? Ska man verkligen behöva säga hejdå på telefonen? På samma sätt finns det restrektioner på ultraljudsavdelningen, så just nu ser det inte ut som att min sambo får chansen att se vårt ofödda barn. Jag förstår att man måste försöka minska spridningen, framförallt på sjukhus där utsatta människor befinner sig, men det påverkar ju så många fler än bara de som blir isolerade på sina avdelningar. 

Sonen Pontus, som fortfarande bor hemma, tänker mycket på sin mamma och på hur ensamt det måste vara i sjukhussalen.

– Självklart är det väldigt frustrerande att inte veta om det kommer ta veckor eller månader innan vi kan ses igen. Men jag är inte arg eller upprörd, för att jag vet att de mest utsatta är sjukvårdspersonalen och allt vi kan göra för att lätta på deras belastning måste tas väldigt seriöst. Själv vill jag inte gå dit även om jag inte visar någon symptom för viruset. Jag kan ju bära med mig det in, eller få viruset på sjukhuset och sprida det vidare till andra. 

Ann-Christine är imponerad av sitt mellanbarn Sabina, som tvingades till ett tufft beslut när mamman låg på operationsbordet i Uppsala.

– Jag fick ingen blodförsörjning till benet, och de fick lov att amputera akut. Skulle de ta bort allt eller spara en bit av låret? Det fick en anhörig ta ställning till mitt i natten. Min dotter tänkte helt rätt.

Dottern Sabina, som också bor i Eskilstuna, förklarar hur fruktansvärd situationen var. Och att hon var livrädd att hennes mamma skulle hata henne när hon vaknade. Men hon tog det beslut hon måste.

– Man har fått växa upp, konstaterar hon krasst. 

– Jag har lärt mig mycket kring sjukvård och hur den fungerar. Men inte minst hur jag själv funkar i en krissituation.

Sabina är lika bekymrad över situationen som syskonen, men hon är också arg och frustrerad.

– Tyvärr misslyckas Mälarsjukhuset med att sköta såret ordentligt, det blir infektion på infektion och mamma tvingas åka fram och tillbaka till Uppsala. Många sköterskor och undersköterskor är fantastiska och gör så gott de kan, och jag vet att läget är ansträngt. Men det blir alltid problem när hon är inlagd, med vård och medicinlistor. Jag är mer bekymrad över att hon är där, än att jag inte kan vara det.

– Men jag är glad att mamma ändå håller humöret uppe så pass, trots att hon är ensam och rädd. Ibland brister det. När jag själv hör att viruset kan kräva månader av isolation av sjuka och gamla tänker jag "Gud, hur ska vi orka?"

Ann-Christine själv är tacksam över att personalen för att vara så pressad är väldigt generös med sin tid. Men långa stunder är hon ensam.

– Den här miljön kan göra vem som helst deprimerad. Var man det inte innan man hamnade här så blir man. Det gäller definitivt dem som inte har några anhöriga.

– Det är väldigt lätt när du är allvarligt sjuk att du faller ner i depression. Då är det viktigt att ha någon att prata av sig med. Jag har tur som sedan tidigare har en kurator jag får träffa. Och jag tröstar mig med att detta trots allt är bästa karantänen för oss multisjuka.