Klimatfrågor även i EU:s budgetpussel

Även klimatpolitik är nu en del i förhandlingspusslet om EU:s flerårsbudget. Blir nya miljöavgifter på koldioxid från fossila bränslen en intäkt hos EU blir det lättare att enas om utgiftssidan.

Största frågan här är en miljöavgift vid EU:s yttre gräns, för att utjämna skillnader mellan producenter inom och utom EU vad gäller koldioxidskatter samt EU:s system för utsläppshandel.

Det är en komplicerad sak. Större inverkan på EU-budgeten får den tidigast mot slutet av flerårsperioden. Men klimatskatt av detta slag har nu stöd från EU-kommissionen och flera EU-länder, däribland några av de större.

Ett ställningstagande från Sverige behövs. Klimatpolitiska skäl talar för att medverka till att försöka konstruera något som siktar på de största utsläppen – och dessutom är principiellt rätlinjigt.

Företagen ska inte behandlas olikvärdigt efter i vilka länder de ligger, utan tvärtom belastas rättvist i förhållande till de utsläpp deras produktion innebär. Detta måste man hålla hårt på. Klimatpolitik ska inte förfalla till en förevändning för protektionism.

En metod kunde vara att import av ett antal energitunga varugrupper tas in i EU:s utsläppshandel. Mer diskuterad är en avgift vid gränsen motsvarande kostnadsbördan av klimatåtgärder inom EU. Avgiften ska då minskas eller helt bortfalla när producenten använt teknik med låga utsläpp eller betalat motsvarande klimatskatter i produktionslandet.

Energitunga varugrupper som det i första hand kan handla om är sådant som stål och andra metaller, cement och raffinerade oljeprodukter.

Stålverken belyser betydelsen i klimatpolitiken. Både SSAB i Sverige och tyska stålföretag siktar på att ersätta kolet i stålprocessen med vätgas från elektrolys av vatten. I den mån fossilfri el kan användas ger det en väldig minskning av miljöskadliga utsläpp per ton. De investeringarna blir svåra att göra när andra kan erbjuda stål från verk där kol förbrukas utan utsläppshandel eller miljöskatter.

Konsultföretaget Boston Consulting Group har, för länder med stor stålexport till EU, beräknat att genomsnittsutsläppen från fossilt kol är störst i Kina och Ukraina, per ton stål räknat. Turkiska, indiska och amerikanska stålverk ligger kring halva den kinesiska nivån. Sydkoreanska och ryska företag ligger däremellan.

I de senare fem senare länderna skulle alltså flera företag behöva få reducerad avgift per ton stål, för att behandlas likvärdigt, medan full avgift skulle utgå på leveranser från mer kolförbrukande verk, ofta i Kina och Ukraina. Fallgroparna är alltså många. Men med ökade klimatpolitiska ambitioner tilltar svårigheterna med länder som struntar i klimathänsyn och uppträder som fripassagerare.

Att delta konstruktivt i att utveckla politiken i EU är då bättre än att försöka blockera hela frågan. Sveriges mångåriga hållning, nej till alla skatter som tas ut på EU-nivå, kan här leda vilse.