De som protesterar mot bensinpriser har haft sin tid i rampljuset, med Gula västarna och Bensinupproret 2.0 som främsta talespersoner. Nu borde det vara kollektivtrafikresenärernas tur.
Medan teknikutvecklingen för bilar sänker bränsleförbrukningen, vilket kompenserar för stora delar av de stigande bensinpriserna, skenar avgifterna för dem som åker buss och tåg. På tio år har enkelbiljetterna och månadskorten i genomsnitt blivit 43 procent dyrare. Det är betydligt mer än den genomsnittliga prisutvecklingen i allmänhet, som ligger på 12 procent, och även mer än priserna har stigit för bensin, diesel och etanol (Ekot, 9/2).
Låt gå för att ökningen bland annat kan motiveras med att resenärerna får mer för pengarna, genom fler avgångar och andra anpassningar. Men det är inte nödvändigtvis ett lyft för enskilda som arbetspendlar samma sträcka med kollektivtrafik nu som för tio år sedan, som kanske varken har bett om fler turer eller ökad komfort, och som är "vanligt hårt arbetande människor som försöker få vardagen och ekonomin att gå ihop" för att använda Moderaternas uttryck (Expressen, 11/2).
De nio M-riksdagsledamöternas vurmande är dock inte riktat mot dem som huttrande väntar på bussen. I stället understryks att "väldigt många människor i Sverige saknar faktiskt alternativ till bilen".
Samma sak kan sägas om mångas relation till kollektivtrafiken, där kostnaden för ett månadskort varierar från 750 kronor på Gotland till nästan 3 000 kronor i Norrbotten. Sörmland ligger på 890 kronor för hela länet, men som ledarsidan tidigare har påpekat ingår flera av Sörmlands kommuner i arbetsmarknadsregioner som ligger tvärs över länsgränser, varpå månadskostnaden kan landa på cirka 3 000 kronor.
Det är som upplagt för kollektivtrafikupproret 2.0.