Den Buschska råheten är ett sänke – ingen tillgång

En mikrofon upptryckt i ansiktet. Journalisten frågar: Hur känns det?

Det skulle kunna vara direkt efter vilken stor fotbollsmatch som helst. Eller strax efter valdagen. Frågan är berättigad. Journalistikens uppgift är inte bara att beskriva händelseförlopp och resultat. Det behövs också bild eller video på människor som direkt påverkats av det som nyss hänt, oavsett om det är en politiker eller fotbollsspelare. Det är så man väcker engagemang och intresse. Därför är det inga konstigheter att just dem får frågan när slutsignalen ljudit.

Samtidigt talar ofta resultatet för sig självt. Vinst eller förlust. Plus eller minus. Och instinktiva svar kan kanske ge en ögonblicksbild av hur människor känner inför utfallet, i alla fall just nu. Men varför något gått bra eller dåligt, ja den sortens frågor kan bäst förklaras när dammet har lagt sig. Även de mest rutinerade politikerna eller fotbollsspelarna kan behöva gå hem och sova på saken innan de långtgående slutsatserna kan dras och luftas. 

Och även om det yr en del i politiken också i dag, så har ändå valresultatets damm lagt sig. Valet är över. En ny mandatperiod har börjat. En del partiers eftervalsanalyser har vi redan sett. Andra är på väg. Nyligen släppte Kristdemokraterna sin analys av partiets valbakslag.

I vanlig ordning i den här sortens partipapper hyllas partiledaren Ebba Buschs insatser ogenerat. Brister i kampanjorganisationen och förslag på framtida valarbete diskuteras. I analysen jämras det en del över att partiets försök att lyfta fram andra profilerade KD-kandidater än Ebba Busch inte fick genomslag i medierna. Det kan man ju hålla med om. Många medier behöver vidga sina vyer, inte hänga upp sig på enskilda kandidater eller partiledare. Gruppledare och talespersoner på många olika områden borde oftare intervjuas i valtider. 

Samtidigt är det svårt att se när partiet försökt förändra detta. Tittar man på den sörmländska riksdagslistan för KD så fanns inga länslokala namn varken på första eller andra plats. Den dåvarande riksdagsledamoten Pia Steensland, som satt på Sörmlands enda KD-riksdagsmandat, var nerplockad till en fjärdeplats. På plats ett fanns Ebba Busch. Nummer två var ett för en majoritet av sörmlänningarna okänt namn, Järfällabon Johan Ingerö.

"Maktskifte" ropade KD och deras allierade efter valet. Deras "sida" fick då majoritet. Detta trots att L, M och KD tillsammans tappade nio riksdagsmandat. KD stod för tre av dessa och gick från 22 till 19. Men utan ett växande SD som stöd hade regeringen M-KD-L troligen inte haft tillräckligt stöd, och förhandlingspartnerna hade behövt hitta andra koalitioner eller stödpartier. 

Orsakerna till partiets tappade mandat kan vara flera. Den strängare, eller råare, omläggningen av politiken som följde partiledarevalet av Ebba Busch kan ha haft betydande effekt. Detta skifte har sedan förstärkts av att kela med SD. Partiets analysgrupp går dock inte riktigt hela vägen, och definitivt i mildare ordalag. Att gå hårt åt den linjen vore att slå mot den Buschska ledningen.

Att Kristdemokraterna gått från att ingå i det förhållandevis liberala projektet Alliansen till att vara pådrivande i samarbetet med det antiliberala Sverigedemokraterna har givetvis haft betydelse för en del väljare. Vissa medborgare har lockats, andra har drivits bort. Mer frisinnade och mer flyktingvänliga väljare, i bland annat frikyrkobygder i de viktiga KD-länen Jönköping och Örebro, verkar ha flytt partiet. 

Skiftet i SD-frågan sträcker sig inte heller hela vägen ned i gräsrötterna. Även i vårt län finns sådana som lokalt tagit en annan väg än rikspartiet. Exempelvis har KD i Katrineholm starkt markerat mot SD-samarbete och har samtidigt partiet lyft från 6,46 till 7,3 procent i kommunens fullmäktige.

En viktig poäng som görs är att KD haft svårt att skilja ut sig från M och SD. Partiet hade hamrat in hur överens man är med M och SD att de frågor, däribland sjukvården, som KD ville profilera sig i helt dränktes.

KD:s eftervalsanalys saknar inte politisk prägel. Partiets val av riktning lyser igenom. Syrligheten om andra partiers motstånd mot SD-samarbete, däribland från S, kallas för "folkomröstning om SD". Så måste partiet givetvis se på saken. Annars skulle ledningen behöva tänka om.

I valanalysen försöker KD sätta bilden av att anti-SD-kampanjandet är strategi. Det kan det också vara – men utesluter inte att S, och andra, samtidigt ser SD:s främlingsfientliga och antidemokratiska politik för vad den är: En verkliga fara som inte ska bjudas in i regeringssamarbeten av något slag.