Det öppna samhällets fiender undergräver EU inifrån

Fria och rättvisa val. Oberoende domstolar. En verkligt fri press. Nolltolerans mot korruption. Respekt för individers och minoriteters rättigheter. Ett starkt och livkraftigt civilsamhälle. Detta är demokratiska grundsatser. De borde vara självklara i en sammanslutning för demokratiska länder. 

Men i verkligheten ser det inte ut så rakt igenom i EU. I unionen finns även en del politiker som för sina länder i en auktoritär riktning. Det finns även sådana som ser åt andra hållet när pengar stjäls. Det uppmärksammas ännu en gång i EU-kommissionens årsrapport om demokratiska principer i medlemsstaterna som släpptes i veckan.

Detaljerna i redovisningen, den andra i raden, är i stort sett nya och handlar mycket om vad som gjorts i respektive EU-land sedan förra rapporten. Den övergripande kritiken mot flera länder är däremot inte ny.

Bland annat pekas hat, hot och våld mot journalister ut som en fara för den fria pressen. Detta förekommer i hela unionen, ibland även Sverige. I några av EU-länderna påverkar det journalisters förutsättningar att granska makthavare inom myndigheter, politik och näringsliv och ökar risken för självcensur. På sikt kan det innebära att en del människor slutar jobba inom media eller inte alls söker sig till branschen.

Viktigt är att komma ihåg är att angreppen mot nyhetsförmedling och samhällsdebatt ofta har politiska motiv. Att det finns partier i europeiska parlament och regeringar som underblåser sådant genom att utmåla verkligt fria medier som fiender och motståndare underlättar inte situationen. Det bör sägas ofta till dem som på ett eller annat ser dessa partier som potentiellt regeringsunderlag.

Till skillnad från i de nordiska länderna finns i en del andra medlemsstater stor korruption. Tjeckien och Rumänien är två länder som blivit ökända för mutor och annat bedrägligt beteende. I Bulgarien var det många och långa demonstrationer förra året. Bland annat krävde de protesterande dåvarande premiärministern Boyko Borisovs avgång. Detta efter flera korruptionsanklagelser. Han har länge påståtts ha maffiakontakter och hävdas även ha skyddat politiker och tjänstemän som tagit emot mutor. Exakt hur det förhåller sig med det är svårt att veta, men att landet länge brottats med djup korruption är verkligt. 

I den typen av miljöer finns stor risk att skattemedel och EU-pengar inte hamnar där det är tänkt. Sådant roffarbeteende hör inte hemma i EU. 

Även om det höljs i sedvanligt torftigt EU-byråkratiskt språk riktar rapporten mycket kritik mot ledningarna i Polen och Ungern. Och det med goda skäl.

Där undanröjs domstolars oberoende. Den fria pressen kvävs och trängs undan. På denna väg har Ungern gått längre än Polen. I den ungerske presidenten Viktor Orbáns rike har nästan alla kvarvarande medier i praktiken blivit propagandaorgan för Fideszpartiet och regeringen. Nyligen avslöjade flera stora internationella medier också hur ungersk polis eller säkerhetstjänst verkar ha använt sig av ett avancerat spionprogram, köpt av ett israeliskt företag, för att hacka flera journalisters telefoner. Det är diktaturfasoner som inte ska finnas i en demokratisk union.

Det är en utveckling som måste vändas. Men lösningen finns inte inom den ungerska regimen under Orbán. Det som sker där vill Fideszpartiet ha. Det är han och hans parti som är problemet och det behöver därför väljas bort. Ska någon verklig förbättring till i Ungern måste en ny regering ta plats i Budapest. Samma bör ske i Warszawa.

Samtidigt ska resten av EU inte sitta tyst och stilla. Det politiska trycket från Bryssel och andra medlemsländer måste vara kraftfullt när länder beter sig på detta sätt. Oavsett om det gäller undergrävande av demokrati och rättsstat eller diskriminering av homosexuella ska det fördömas och sägas stopp. De stora summor i EU-bidrag som dessa demokratins dödgrävare får utnyttjas för att stärka de makthavandes ställning och fortsätta undergrävarpolitiken. Det inskärper behovet av att stänga EU:s pengakran till dessa länder.

Ungerns och Polens medlemskap i unionen måste dessutom ifrågasättas. Länderna själva bör fråga sig om EU är en gemenskap de över huvud taget vill tillhöra.