”Gör din plikt, kräv din rätt”, lyder arbetarrörelsens gamla slogan, och det var tyvärr en plikt som följde med välfärdens utbyggnad.
Klockan är 21.30. Anna sitter på bussen hem från kvällspasset på sjukhuset, fötterna är ömma. Om några timmar ska hon väckas av skrikande barn och skjutsa dem till förskolan. Hon scrollar förbi ett inlägg på Instagram: ”Alla som kan jobba, ska jobba”, säger arbetsmarknadsministern. Hon suckar. ”Vet han ens hur det är att ha småbarn?”, undrar hon.
”Sverige arbetar mycket” var budskapet när LO nyligen presenterade första delrapporten i Arbetstidsutredningen, som ska ge förslag om hur arbetstiden kan kortas. Även en arbetsgrupp i Socialdemokraterna, ledd av Annika Strandhäll, föreslog att förkorta arbetstiden.
Charaden som pågår handlar om mediebilden. Facket lyfter Sveriges höga sysselsättning och långa arbetsliv. Medan arbetsgivarna påpekar att faktiskt arbetad tid (ledighet och semester borträknat) är under EU‑snittet. Annika Strandhäll säger att det inte alls behöver kosta att sänka arbetstiden.
Tyvärr är debatten inte alltid hederlig. När facket presenterar sin rapport jämför de gärna arbetad tid per invånare i stället för per sysselsatt – vilket lyfter Sverige i statistiken jämfört med många ”hemmafru-länder” i Europa. Men det är snarare ett argument emot arbetstidsförkortning. I kontrast till andra europeiska länder har vi knappt någon arbetskraftsreserv att hämta ifrån.
Men att veta om hon jobbar mer eller mindre än andra europeiska mammor tröstar inte Anna – arbetsdagarna känns för långa ändå.
Hur hamnade vi här, och varför lyder inte citatet ”alla som vill jobba, ska jobba”? I grunden ligger en välfärd som förpliktigar. Sverige har byggt upp en omfattande välfärdsstat, som kräver mycket skattemedel – och därmed många arbetade timmar. Vi har byggt en gyllene bur: ju mer som betalas gemensamt, desto större krav på oss alla att bidra. Vi behöver inte bidra lika mycket i kronor och öre, men i tid!
”Gör din plikt, kräv din rätt”, lyder arbetarrörelsens gamla slogan, och det var tyvärr en plikt som följde med välfärdens utbyggnad. Att vi lyckades sänka arbetstiden förr berodde mycket på att kvinnor som Anna kom in på arbetsmarknaden. Ett stort skäl till att hon jobbar i dag är den utbyggda barnomsorgen. För Socialdemokraterna var detta, utöver en jämställdhetsfråga, ett sätt att öka skatteintäkterna och finansiera välfärden.
För Socialdemokraterna var arbetande kvinnor, utöver en jämställdhetsfråga, ett sätt att öka skatteintäkterna och finansiera välfärden.
På gott och ont är den gyllene buren nu byggd, och vi är fångar i ett system som kräver att så många som möjligt arbetar för att finansiera det. Anna måste tjäna ihop till pensionen samt stå för pappas pension och äldreomsorg. Han har redan gjort sin plikt och kräver nu sin rätt. Vi jobbar inte längre enbart för hushållet, utan har accepterat ett samhällsansvar som förpliktigar.
LO och Annika Strandhäll vill nu förkorta arbetstiden. De tycker att Anna ska jobba mindre med bibehållen lön. När en växande grupp äldre ska försörjas blir det svårt att se hur det ska gå ihop – åtminstone om vi inte vill riva upp delar av välfärden.
Anna kan kanske glädjas åt en timme extra varje dag, men blir hon lika nöjd när förskolan stänger tidigare, barngrupperna växer och maxtaxan kanske slopas? Hur ska socialdemokratin kunna upprätthålla sin välfärdspolitik med färre arbetade timmar utan att försämra det vi tar för givet eller höja skatten? I en tid när välfärden redan har svårt att leverera kvalitet känns det knappast som ett styrkebesked att utarma personalförsörjningen, särskilt med den kompetensbrist som råder.
Heltidsnormen är en kollektivistisk lösning för ett kollektivistiskt samhälle. Det är en verklighet som krockar med en generation individualister som gillar frihet och gärna vill leva sina liv på sitt sätt. Den som undrar varför ”Sverige arbetar mycket” hittar svaret hos socialdemokratin. Vi kan bryta oss ur buren, men det är nog inte genom att korta arbetstiden för alla i ett svep.
Georgios Sideras är krönikör på ledarsidan och doktorand i teknik och samhälle på Ratio och SoeTech vid Lunds universitet
Georgios Sideras