Oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) eterlyste en helt annan ekonomisk politik för ”fler jobb” under sitt anförande på riksdagsårets sista partiledardebatt.
Efter ett antal års frånvaro har nittonhundratalets största politiska fråga gjort comeback. Det handlar alltså om jobben. ”Över en halv miljon svenskar går arbetslösa”, sade oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) i sitt anförande på riksdagsårets sista partiledardebatt. Hon efterlyste en helt annan ekonomisk politik för ”fler jobb”.
Arbetslöshet lämpar sig väl för rubriker om ”massarbetslöshet”, om ”bäst” eller ”sämst” i EU. Inget av det där stämmer dock särskilt bra in på Sverige som under i stort sett hela 2000-talet haft en ”tråkig” och jämn kurva för antalet arbetslösa. Men statistiken på området är så omfattande att det alltid går att vrida till nya rubriker. ”25 procent av ungdomarna går utan jobb”, dundrade Andersson.
Den så kallade ungdomsarbetslösheten är en klassiker som begravts och som man borde låta vila. Den räknar in studerande och unga som söker feriejobb. I förra veckan var 36 815 under 24 år inskrivna som arbetslösa, drygt 1 000 färre än samma vecka i fjol. S-ledarens ”halva miljon” arbetslösa träffar också snett då det utgår från SCB:s statistikmått på 15–74-åringar.
Antalet inskrivna på Arbetsförmedlingen var alltså 359 000 personer i maj, vilket motsvarar 6,8 procent av arbetskraften. Det är en ökning med 0,3 procentenheter på ett år. Prognosen är fortsatt svagt stigande under resten av året, följd av en nedgång 2026.
Så här har det sett ut under hela 2000-talet. Arbetslösheten har pendlat mellan sex och åtta procent, med tre undantag: Under högkonjunkturen 2007-2008 sjönk den till som lägst 4,5 procent för att sedan snabbt stiga till strax över åtta procent under den globala finanskrisen 2008-2009. Även i inledningen av pandemin 2020 passerades åttaprocentsstrecket.
Det krävs således en global kris, att ”världen stannar”, för att den svenska arbetslösheten ska klättra de här tiondelarna, eller sjunka för den delen. Varför är det så och vad kan nog så debattglada riksdagsledamöter göra åt saken? En nyckelmening finns i Arbetsförmedlingens analys från i höstas: ”Andelen inskrivna arbetslösa som inte har en svag konkurrensförmåga befinner sig på historiskt låga nivåer”.
359 000 personer var inskrivna hos arbetsförmedlingen i maj, vilket motsvarar 6,8 procent av arbetskraften.
Vilka är de arbetslösa, de 359 000 inskrivna? Klart mer än hälften, 228 000, har varit arbetslösa i mer än sex månader, 152 000 i över ett år. Mer än fyra av tio, 149 000, är födda i ett utomeuropeiskt land. Var tredje saknar gymnasieutbildning och var sjätte även grundskola. Cirka 50 000 har en funktionsnedsättning.
Många arbetslösa kan alltså inte ta jobben som erbjuds. Ibland för att de kräver särskilda kvalifikationer, som när Akademiska sjukhuset rekryterar sjuksköterskor från Grekland (9/5), men ofta saknas grundläggande kompetens som till exempel språk. Rekryteringsproblemen sprider sig till bransch efter bransch. Mellan 50 och 75 procent av arbetsgivarna uppger att de har problem att anställa.
Det skulle kunna tolkas som en ljusning att 32 000 arbetslösa fick arbete i maj, något fler än samma månad i fjol. Men där ingår alla former av subventionerade anställningar, exempelvis arbete med lönebidrag, nystartsjobb och introduktionsjobb. Dessa lyckliga kan med andra ord snart vara tillbaka i arbetslöshet.
De åtta partierna i Riksdagen har svåra utmaningar framför sig, som klimatet, säkerhetspolitiken och brottsbekämpningen. På marginalen kan man också påverka arbetslösheten på det enda sätt man känner till, genom att dumpa kostnaderna för att anställa. Bättre då att investera i bra utbildning, service och trygghet så sköter företagen resten. Låt debatten om ”massarbetslösheten” stanna i graven.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har tidigare publicerats där