Undermåligt stöd till hemmasittarna

I mars 2020 föreslog regeringen en ändring av skollagen, som skulle tillåta att så kallade hemmasittare ges distansundervisning. Lagen skulle träda i kraft i augusti samma år, men i stället svepte pandemin fram och distansundervisning blev vardag även för barnen som i vanliga fall klarade av att gå till skolan. Plötsligt var alla, i någon mening, hemmasittare. 

Ingen vet hur många hemmasittare det finns i Sverige. Någon nationell statistik över barnen som, på grund av psykisk ohälsa, inte mäktar med att gå i skolan finns inte. Fenomenet verkar ha blivit vanligare – i alla fall har det uppmärksammats allt mer – men utan tillförlitliga siffror är det svårt att veta hur utvecklingen faktiskt ser ut. Redan 2016 konstaterade såväl Skolinspektionen som en statlig utredning att hjälpen för de drabbade är allt för bristfällig.

I den nyligen utgivna boken "Hon kallades hemmasittare" (Forum) berättar journalisten Nadja Yllner om sina erfarenheter som förälder till en hemmasittare, och försöker sätta in den personliga erfarenheten i en större samhällsutveckling. 

Yllner vittnar om en vardag där varje morgon är en kamp för att få sin dotter att gå till skolan. Skolan har svårt att sätta in tillräckliga insatser. De får hjälp från psykolog, men någon samordning av insatser mellan skola och BUP blir inte av. 

Att det saknas tydliga riktlinjer för hur skolor ska hantera elever med problematisk frånvaro gör att många skolor famlar i mörkret. I dag vittnar många föräldrar även om att skolan ofta hänvisar till psykiatrin, psykiatrin tillbaka till skolan samtidigt som barnets problem förvärras. Den byråkratikarusellen måste få ett slut, med en tydligare ansvarsfördelning mellan aktörerna – skolan, psykiatrin och socialtjänsten – som erbjuder hjälpinsatser. 

Parallellt med den misstänkta utvecklingen mot fler hemmasittare, är det också allt fler barn som diagnostiseras med ett psykiatriskt tillstånd, såsom ADHD, autism, ångestsyndrom eller depression. Mellan 2009 och 2019 syntes en trefaldig ökning, från 11 000 drabbade barn till 34 000. Huruvida det beror på förbättrad diagnostisering som fångar upp fler av de med besvär, eller om siffrorna tyder på överdiagnostisering och att vissa tillstånd blivit "trendiga" har debatterats. 

Men som Yllner skriver kan större elevgrupper, ökade krav på eget ansvar i allt lägre åldrar och telefoner som ständigt pockar efter uppmärksamhet tänkas ställa till det så att elever som förr hade klarat skolan utan problem i stället blir hemmasittare. Samtidigt har mindre undervisningsgrupper ansetts exkluderande och tagits bort på många håll, vilket förvärrat situationen. Att andelen elever med neuropsykiatrisk diagnos som klarar målen i kärnämnena sjunkit de senaste åren, enligt en rapport från Autism och Aspergerförbundet, är en utveckling som inte går att ignorera.

Fem år har gått sedan den statliga utredningen presenterades, men dess förslag om nationell statistik över frånvaron har ännu inte blivit verklighet. Skolverket och Socialstyrelsen utreder hur samordningen kan förbättras, men den rapporten ska vara klar först 2023. Under tiden fortsätter barn att falla mellan stolarna.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.