S:t Eskils gymnasium där Kent och min pappa en gång gick och festade ihop.
Kent. Ett band som är helt omöjliga att komma runt om man är det minsta intresserad av svensk musik. Eller om man som jag är uppvuxen i deras hemstad, Eskilstuna.
Min barndom framlevdes i kvarteren bredvid en av deras första replokaler. Jag gick på S:t Eskil, samma gymnasium som de en gång gick på. En av mina lärare hade jobbat med dem tidigt i karriären, och min pappa brukade tillbringa sina kvällar på gymnasiet med att dricka öl med dem på Eskilstunas billigaste sunkbarer. Min barndom tonsattes av "Verkligen", deras andra platta. Bland den deppigaste – och bästa – självmordsrocken som gjorts i Sverige.
Kent har vilat som en skugga över hela mitt liv, men också över hela Sverige. De har som inga andra fångat det moderna svenska medvetandet.
De sjunger om ett samhälle som inte längre finns. Ett folkhem de aldrig fick uppleva, men som de känner en brinnande nostalgi för ändå. De sjunger framför allt – även om de kanske inte skulle erkänna det själva – om hur socialdemokratin svek Sverige.
Linsen man ser detta genom är Eskilstuna. Ett typexempel på en stad där det svenska samhällskontraktet brast. Under 1960-talet var allt på topp, då invandrade många från Finland hit, bland annat mina morföräldrar, för att det fanns jobb att få. Men i och med att rekordåren tog slut så försvann också jobben, och med det framtidstron. Precis som i så många andra svenska städer från norr till söder med liknande historia.
Kent formades av ett Eskilstuna som saknade hopp. Vad som kändes som en ändhållplats där det mest produktiva man kunde göra var att supa och slåss. Alternativt kunde man sätta sig på tåget till Stockholm och aldrig blicka bakåt, men det var få förunnat.
Det Kent genom sina tidiga texter gör är i grund och botten ett fadersmord på en trött socialdemokrati. Ingenstans är detta lika tydligt som i deras låt "Vals för satan (din vän pessimisten)", på plattan "Röd":
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Så var den till dig
Säg ditt namn
Och din hand den öppnas och sluts
Du lever din dröm, i ett band, du lever din dröm
Och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften
Tysta pessimisten, bara vara din vän
En stilla bön om lugn igen
Att slippa ta besluten
Jag tror inte att någon sammanfattat på ett så bra sätt varför så många svenskar röstade på Fredrik Reinfeldts nya moderater i valet 2006. En hel generation kände sig sviken, men fick ett hopp om ett bättre samhälle igen.
Kent återuppstår. 2016 gick begravningståget för gruppen genom Stockholm till den sista spelningen på avskedsturnén.
Kent, Eskilstuna och Sverige var trötta på att bo på ändhållplatsen, man ville mer. Man lockades av en positiv framtidsanda som såg möjligheter, det stod i kontrast till en trött Göran Persson (S) som inte gjorde något annat än att administrera nedgång.
I några år var svenskarna genuint positiva, allt såg ut att bli bättre. Men det svenska vemodet rullade in igen. Den här gången lyckades mörka krafter övertyga om att ändhållplats-känslan uppstod för att ens grannar kom från en annan plats än en själv.
Kent var inte bara ett soundtrack till min barndom i Eskilstuna, de har också tonsatt hela svenska folkets uppgörelse med Sossesverige. Kanske kan deras musik också hjälpa oss att hitta vad vi ska bygga upp efter att idolerna är nedrivna.
Man kan hämta inspiration från deras bild av ett humanare Sverige. Ett Sverige där vi inte dömer folk för vilka de är eller varifrån de kommer. Ett Sverige som är öppet mot världen och som tror på framtiden. Kanske kan vi komma till en punkt där vi återigen rakryggat kan sjunga deras låt, Sverige:
Välkommen, välkommen hit.
Vem du än är, var du än är.
Jonathan Törnstrand är återkommande gästkrönikör på ledarsidan och tidigare ordförande för Luf Sörmland