Den danska valrörelsen Àr pÄ mÄnga sÀtt motsatt den svenska. Till och med populismen tycks ha blivit trivsam.
Under tisdagen (1/11) gĂ„r Danmark till val. OpinionsmĂ€tningarna har varit ett spektakel. Nu, ett par dagar innan valet har veteranen Lars LĂžkke Rasmussen â statsminister tvĂ„ gĂ„nger om för liberalkonservativa Venstre och ledare för det borgerliga Danmark under ett decennium â glidit förbi det ena partiet efter det andra med sitt helt nystartade mittenparti, Moderaterne. Kan man tĂ€nka sig att det hela slutar med att S-ledaren Mette Frederiksen sitter kvar som statsminister och att LĂžkke tar plats i den regeringen?
Ja, osannolikt nog Àr det inte otÀnkbart.
För att ge lite fÀrg Ät detta scenario kan man förestÀlla sig att Fredrik Reinfeldt hade hÀngt kvar i politiken efter nederlaget 2014, att han hade petats som partiledare för Moderaterna och dÀrför Àgnat en mandatperiod Ät att opinionsbilda mot sina gamla alliansvÀnner, att han hade startat ett nytt mittenparti som blivit riksdagens tredje största och efter valet 2018 satt sig i Stefan Löfvens andra regering. Det hade ÀndÄ varit, vad ska vi sÀga, anmÀrkningsvÀrt.
Men det Àr vad som skulle kunna hÀnda i Köpenhamn efter tisdagens folketingsval. Och det Àr symptomatiskt för det politiska tillstÄnd Danmark befinner sig i.
VÄr egen valrörelse handlade om politiska frÄgor av existentiell art: Vad Àr Sverige? Ja, vilka Àr Sverige? Vad Àr statens ansvar? Vad Àr medborgarens skyldighet? Hur ska vi klara elförsörjningen i det samhÀlle vi hÄller pÄ att stÀlla om till? Allt mot bakgrund av en pÄgÄende process för medlemskap i Nato.
I Danmark Ă€r frĂ„gorna inte lika stora och allvarliga. Kriminalpolitiken prĂ€glas av konsensus. Politiken kring migration och integration förĂ€ndrades redan för tjugo Ă„r sedan och har skĂ€rpts kontinuerligt sedan dess, nu senast av den sittande S-regeringen. Följdriktigt har vĂ€ljarna övergett Dansk folkeparti, vars sjĂ€lva nerv Ă€r invandringskritiken, och begett sig till ett annat populistparti, nĂ€mligen Inger StĂžjbergs â Ă€ven hon tidigare Venstre-politiker â nystartade Danmarksdemokraterne. Hennes projekt gĂ„r ut pĂ„ att ge en röst Ă„t de mĂ€nniskor som anser sig förfördelade i ett starkt centraliserat Danmark, de som inte syns och hörs i medierna och inte har akademikerjobb i storstĂ€derna. Hon vill Ă„terupprĂ€tta stoltheten i âUtkantsdanmarkâ och försitter aldrig ett tillfĂ€lle att vĂ€nligt nĂ€psa den politiska elit som sitter och fattar i beslut i Köpenhamn, lĂ„ngt borta frĂ„n verkligheten pĂ„ den jyska landsbygden.
Till och med populismen Àr trivsam i Danmark för nÀrvarande.
Givetvis finns det ett och annat som skapar osÀmja: Hur sjukvÄrdskrisen ska lösas till exempel, vem som Àr i störst behov av en skattelÀttnad, om det verkligen Àr bra att elda pÄ inflationen med stödpaket hit och dit, hur tvingande integrationsÄtgÀrderna egentligen fÄr bli. Men allt fler verkar tycka som Lars LÞkke Rasmussen, att problemen Àr tillrÀckligt smÄ och politikerna tillrÀckligt överens för att man borde begrava blockpolitiken och istÀllet mötas i mitten för att lösa problemen tillsammans.
Ingen kunde vara nöjdare Àn Mette Frederiksen med detta narrativ. Mittenregeringar leds ju som bekant ofta av just socialdemokrater.
Susanna Birgersson, Àr fristÄende skribent och tidigare ledarskribent pÄ tidningen