Joe Bidens regering delade med sig av utförlig information om den stora ryska sammandragningen av militÀr vid Ukrainas grÀnser. Krigsförberedelserna blev mycket synliga, inte bara frÄn spionsatelliter utan i nyhetsförmedling som nÄdde allmÀnheten.
DÀrutöver tycks USA, och Ätminstone Storbritannien och Kanada, ha delat med sig till en del allierade av ytterligare information om hur anfall pÄ Ukraina verkligen förbereddes.
I höstas sÀnde Joe Biden sin CIA-chef, en tidigare ambassadör i Moskva, till Kreml för att framhÄlla att vÀstmakterna sÄg vad Putin tycktes planera, och att det skulle mötas med för Ryssland mycket kostsamma motÄtgÀrder.
I dag vet vi att Putin inte lyssnade, och förmodligen felbedömde hur stor samling det skulle bli i vÀst om sanktioner och vapenleveranser. Men det fanns ocksÄ svÄrare bedömningar att göra: vad var ett planerat anfall och vad var rysk bluff.
DÀr verkar en del lÀnders regeringar, som Frankrikes och Tysklands, en tid ha rÀknat med att ett fullskaligt anfall var mindre sannolikt, dÄ det skulle vara sÄ vÀldigt riskabelt för rysk ekonomi och Putins maktstÀllning. Enligt en intressant nyhetsartikel i onsdagens DN, av Mikael Holmström, ska det Àven ha gÀllt Sverige. UnderrÀttelser österifrÄn tolkades i vart fall en tid som att Putin sannolikt inte skulle vilja eller vÄga kriga som han nu gjort. Holmströms kÀllor bland utlÀndska och svenska befattningshavare tolkar han som att militÀra underrÀttelsetjÀnsten (MUST) gav regeringen bedömningar som visade sig inte stÀmma.
Att Biden och hans utrikesminister inte varnade sina allierade och USA:s andra vÀnner utan grund vet vi. En ovanlig öppenhet med en del underrÀttelseinformation som annars brukar hÄllas dold beredde vÀgen för snabb uppslutning frÄn en rad lÀnder, Àven Sverige, om sanktioner och vapenhjÀlp till Ukraina.
Bidens klarsyn kan jÀmföras med föregÄngaren Trumps svassande för Putin, som dessutom aktivt understött hans kampanj 2016. Strax före det ryska storangreppet dillade Trump om att Putin var nÄgot slags geni.
Ett antal regeringar, i Sverige och i minst ett par större europeiska NatolÀnder verkar dock, med stöd av egna lÀnders underrÀttelsetjÀnster ha gjort en mindre lÄngtgÄende, men felaktig tolkning av Putins personliga psykologi eller av hans politiska avsikter. Detta Àr graverande. Fast det Àr lÀttare att avlÀsa vilka styrkor som samlas Àn ifall en diktator avser att utöva pÄtryckningar eller anfalla för att ockupera.
Vad gÀller vapenleveranser till Ukraina och inlÀmnandet av Natoansökan har statsminister Magdalena Andersson upptrÀtt med klar handlingskraft dÄ storangreppet frÄn Ryssland vÀl var ett faktum. Hon har i den delen kunnat stödja sig pÄ en bred majoritet i riksdagen. Rimligen kan hennes insats i denna kris komma att ges bÀttre omdömen Àn hennes tidigare agerande som finansminister.
Men dÀrbakom tycks finnas en annan frÄga, om vilken klass det var pÄ den information som stats-, utrikes- och försvarsminister fick frÄn svenska underrÀttelseorgan. SÄdant varken kan eller bör redas ut under full offentlighet. Men det kan Àven dÀr finnas en del viktiga saker att lÀra av det som hÀnt.