Debatten om problemen i den kommunala skolan i Strängnäs verkar aldrig ta slut. Nu är det dags för ett nytt varv på samma tema som så många gånger förr: Det är för mycket snack och alldeles för lite verkstad.
Under ett decennium minskade andelen elever med behörighet till gymnasieskolans yrkesprogram stadigt. Varför är, åtminstone på pappret, svårt att förstå.
Enligt Boverket bor 72 procent av invånarna i Strängnäs i områden med goda socioekonomiska förutsättningar. Andelen högutbildade invånare (personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning i åldersgruppen 25–64 år) ökar. 2012 uppgick de till 21,6 procent av invånarna, 2022 hade de ökat till 26,3 procent av invånarna.
Det går att stapla argumenten för att skolresultaten borde vara goda. Men faktum kvarstår. Läsåret 2021/2022 var endast 72,2 procent av eleverna i de kommunala skolorna behöriga att söka gymnasieskolans yrkesprogram. Nästan 30 procent av eleverna misslyckades därmed att nå målen.
Våren 2023 tycktes det ändå att trenden var bruten. Den styrande majoriteten (M+S) meddelade att det skett en markant förbättring av resultaten. Nio procentenheter fler elever fick läsåret 2022/2023 behörighet till gymnasiet jämfört med året innan.
Så kunde politikerna i barn- och utbildningsnämnden, tjänstemännen i utbildningsförvaltningen och skolornas rektorer andas ut? Hade de med gemensamma krafter löst skolans problem?
Inte riktigt. För samtidigt gick utvecklingen för eleverna i årskurs sex åt motsatt håll – skolresultaten försämrades. Men det pratades det naturligtvis inte lika högt om.
Ett problem med skolan i Strängnäs är att de ansvariga inte lyckas förklara varför skolan inte klarar sitt kompensatoriska uppdrag. Det vill säga kravet i skollagen att skapa förutsättningar för alla elever—oavsett utgångsläge – att nå målen med utbildningen.
Så det är tur att kommunrevisionen finns. De har inga problem att ringa in problemen i sina rapporter. Det handlar främst om bristande stöd till de elever som har störst hjälpbehov.
Kritiken som framförs i revisorernas senaste rapport kan inte beskrivas som något annat än svidande. En av flera orsaker till det är att revisorerna börjat tröttna på att skrika sig hesa: I revisionsrapporter 2021 och 2022 har de pekat på rad brister i verksamheten och lagt fram förslag på hur de ska kunna lösas.
Men 2024 är inte någon av dessa brister fixade – även om arbetet påbörjats på vissa områden.
”Vi konstaterar att barn- och utbildningsnämnden i princip inte har gjort några åtgärder för de elever som har särskilda behov. Det kanske är de medborgare som är röstsvagast i vårt samhälle, så det blir extra allvarligt att man år efter år underlåter att hantera de resurser och de åtgärder som behövs för att hjälpa dessa elever, säger ordföranden för kommunrevisorerna Jens Persson (C), till tidningen”.
Så är vi tillbaka där vi började. Det är mycket snack, men väldigt lite verkstad för att hjälpa de elever som har störst hjälpbehov.
Betyget som måste sättas på barn- och utbildningsnämndens insatser är därför ett rungande icke godkänt.