Ledare: Rättegång om en regims massmord på fångar

Om brotten är det inget tvivel, utöver att antalet mordoffer inte kan anges med full säkerhet. Den regim som ännu styr Iran dödade tusentals politiska fångar 1988. Sådant har skett även före och efter det året, men såvitt känt inte i fullt så hög takt.

De huvudansvariga, ledande makthavare och höga chefer som mer direkt ansvarade för tortyr och avrättningar, är i många fall avlidna. Andra har nu makt i Iran. Nuvarande president hör till de ofta utpekade.

Torsdagens dom i Stockholms tingsrätt fälldes mot en mer underordnad person, som ska ha medverkat aktivt i samband med avrättningarna i ett fängelse där många tusen oppositionella hängdes. Han anhölls sedan iranier i exil lurat honom att åka till Stockholm. Tingsrätten fann åtalet styrkt. Domen är livstids fängelse.

Att personer med liknande roller i liknande ogärningar rannsakats och dömts finns det en del tänkvärda exempel på. De som vill invända mot att den nu dömde ställdes inför rätta bör påminnas om den relevanta parallellen: Ett antal befattningshavare i koncentrationslägren, då Tyskland var en högerextrem diktatur, har under åren dömts för mord och medhjälp till mord.

Skalan där var en annan, större än vad den totalitära regimen i Iran kunnat åstadkomma. Exempelvis dömdes i Kiel 1981 en tysk till fängelse, för att i hög befattning ha medverkat i judeutrotningen i det ockuperade Belgien.

Den domen dröjde länge, men avsåg medverkan till mord i 23 000 fall. Det hade då gått bortåt 40 år sedan brotten. Att den åtalade från Iran dömts mer än 30 år efter massavrättningarna är inte en acceptabel invändning mot att svenskt rättsväsende lagfört honom.

Den juridiska knäckfrågan är en annan. Målet har, helt riktigt, prövats efter den lag som gällde i Sverige då brotten utfördes. Sverige har därmed jurisdiktion ifall dödandet av de fångna hade samband med pågående krigshandlingar.

Domstolen har godkänt åklagarnas bedömning att det var så med de av offren som var anhängare till en av de iranska oppositionsgrupperingarna. Denna deltog då nämligen i väpnad kamp på irakisk sida, i det mycket blodiga kriget mellan diktaturerna Irak och Iran.

Det låter som en rimlig bedömning. Men den svenska jurisdiktionens räckvidd kan väntas bli diskuterad på nytt i högre instans. Den principiella frågan kan till sist komma att prövas i Högsta Domstolen.

Massmorden som sådana är i alla fall ett historiskt faktum, inte en juridisk nöt att knäcka. De som lyckades komma undan, och fly ur Iran, när deras familjemedlemmar eller åsiktsfränder i stället hängdes, har i årtionden bott i Sverige och en rad andra länder. Frankrike och Kalifornien har blivit knutpunkter för iransk exilkultur.

Det har gått mycket bra för många av dessa iranska flyktingar. De finns i näringsliv och politik och i många yrken. Men i årtionden, från Wachtmeister och framåt, har de varit måltavlor för gnatet och hatet från de högerextrema och deras eftersägare och medlöpare. Dessa har aldrig brytt sig om de massmord som nu behandlats i en svensk rättssal.