Den snabba utvecklingen av drönares militära roll hör till det som kräver en rad förändringar i Sveriges och andra länders försvarsberedskap.
Det har blivit ofrånkomligt att försvarets fortsatta upprustning behöver gå snabbt, i både den militära och den civila delen.
Då är det inte alls orimligt att delvis använda även statlig upplåning. Kostnadsökningen kommer inte bara att vara snabb. Den blir troligen också ojämn, vissa år med stora engångssummor, som ska betalas ut vid materielinköp. Detta är den ena sidan av den uppgörelse som regeringen, socialdemokraterna och även övriga riksdagspartier förhandlat fram i tysthet.
I torsdags blev den offentlig. Den avser de nio åren 2026–2034. För den militära uppbyggnaden ska det, under de nio åren, kunna lånas som mest 250 miljarder kronor mer än enligt den nya finanspolitiska regelbok som beslutas i höst, efter en tidigare utredningsuppgörelse mellan regeringen och Socialdemokraterna.
Dessutom ska det kunna ske en sådan extra upplåning med ytterligare 50 miljarder kronor, fördelade på dels investeringar i infrastruktur, dels uppbyggnad av beredskapslager av livsmedel, läkemedel och drivmedel.
För att få upp farten behöver staten ta upp sådana här lån. De motsvarar delar av, men långt ifrån hela de ökade försvarskostnader som förutses. Att Sverige de senaste årtiondena, under olika regeringar, skaffat sig starka statsfinanser gör det nu lättare och billigare att låna än vad en rad andra regeringar kan räkna med.
Även om uppslutningen bakom den säkerhetspolitiska linjen på en del kanter kan vara mer ihålig än gedigen är det ett tecken i rätt riktning – åtta partier avser att stödja förslaget i riksdagen. Det är i vart fall en klart större grad av uppslutning än vad som finns i en del andra Nato-länder.
Men saken har också en annan sida, som gäller utrymmet för löftespolitik, särskilt sådan som inriktas på det privata konsumtionsutrymmet. Detta utrymme krymper när försvars- och en del andra driftsutgifter måste ökas. Dessutom finns en rad behov av ökade investeringar, i elsystem, klimatvänligare produktion och klimatvänligare transporter – och i sådant som försvars- och säkerhetspolitiken kräver.
Det här innebär förstås inte bara åtstramningar. Det medför också tillväxt- och arbetsmöjligheter i viktiga delar av näringslivet och i mycket som har att göra med både civil och militär beredskap. Personalbrist i en del viktiga yrken kan liksom i dag bli ett problem. Utbildningsväsendet behöver prestera mer – för ännu fler i arbete, och fler med rätt kunskaper för bristyrken både utanför och inom försvaret.
Men det går inte att komma ifrån att – direkt eller då lånen amorteras – måste ökade försvarskostnader, liksom andra statliga konsumtionsutgifter tas ur statens intäkter, som till större delen är och förblir skatter. Lika klart är att den ökade bördan behöver bäras av den stora merparten av befolkningen som, i arbete eller i pension, har ordnad och ofta god privatekonomi.
Detta behöver göras. Men det går inte ihop med en politik styrd av det slags partiprofileringar där det förespeglas att få arbeta mindre eller att få ta ut mer pengar att handla för – genom till exempel undantag från kapitalbeskattning eller frånvaro av sådana miljöskatter som märks vid bensinpumpar.
När Almedalsveckan är genomförd lär det finnas en del tecken på hur stark eller svag uppslutningen egentligen är kring det åtta partier i torsdags förklarade sig vara eniga om.