Jag har inte gjort något fel. Jag är lojal mot min arbetsgivare, är två vanliga invändningar från tjänstemän vars bisysslor ifrågasätts.
Att en tjänsteman inte kan förstå att det egna handlandet är olämpligt handlar i mångt och mycket om okunskap. Att den inte själv läst på eller att arbetsgivaren inte varit tillräckligt tydlig med vad som inte är acceptabelt.
Bisysslor är något som är extra komplicerat. Vad man får eller inte får skiljer sig åt beroende på om man har en privat, kommunal eller statlig arbetsgivare. Men en tumregel är att bisysslan inte får inverka negativt på det ordinarie arbetet. Det kan tyckas självklart i teorin, men då det kokar ned till en bedömning i det enskilda fallet blir det ofta betydligt besvärligare.
Om vi enbart utgår från den kommunala sektorn finns det tre sorters bisysslor som är problematiska: förtroendeskadliga, arbetshindrande och konkurrerande. De förtroendeskadliga bisysslorna är hårdast reglerade i 7 § lagen om offentlig anställning (LOA) de övriga i kollektivavtal.
En förtroendeskadlig bisyssla kan antingen anses rubba arbetstagarens opartiskhet i arbetet eller skada verksamhetens anseende. Enligt LOA ska arbetsgivaren informera de anställda om vad det är som gör en bisyssla otillåten och den anställda ska informera arbetsgivaren om eventuella bisysslor.
I Flen verkar det dock vara lite si och så med både informationen och kunskaperna.
Chefen för barn, unga och vuxna på socialförvaltningen, Maria Rosenqvist, har sedan början av december även ett uppdrag som vd för Circle K i Flen. I januari godkände förvaltningschefen Iris Pettersson bisysslan.
Men drygt en månad senare ångrar sig Pettersson och fattar ett nytt beslut där bisysslan förbjuds. Enligt LOA ska arbetsgivaren skriftligen motivera varför en bisyssla ska upphöra. I det här fallet är motiveringen både intetsägande och bristfällig: ”Utifrån inkommen visselblåsning kan bisysslan anses rubba förtroendet för kommunen." Av motiveringen framgår det alltså inte varför Pettersson nu tycker att bisysslan är problematisk. Att det inkommit en visselblåsning är inte ett tillräckligt skäl.
Iris Pettersson uppger till tidningen att hon nu ska titta på ärendet igen i samråd med HR och en jurist. Hittills har dock kommunens hantering av ärendet tett sig mer än lovligt amatörmässig.
Även Maria Rosenqvist borde ha insett att bisysslan som vd är bekymmersam, något som hon över huvud taget inte verkar förstå. Till tidningen säger hon att hon är chef på socialförvaltningen men också en privatperson, vilket Rosenqvist anser att hon måste få vara.
Ja, hon får absolut vara en privatperson, men att arbeta som vd vid sidan om sin chefstjänst på kommunen är knappast något som hon gör i sitt privatliv. Det hör till hennes arbetsliv.
Det går att ifrågasätta ifall en anställning som vd vid sidan av ett krävande chefsjobb på kommunen går att förena utan att det påverkar hennes kommunala arbete negativt. Tid för återhämtning och vila lär inte finnas.
Det finns också en uppenbar risk för förtroendeskada. Flens kommun har sedan flera år ett avtal med Circle K Sweden som innebär att kommunen tankar och tvättar sina bilar där. Circle K Sweden är en av kommunens 20 största leverantörer. 2024 betalades 1,4 miljoner kronor ut till bensinstationen.
Enligt Maria Rosenqvist är dock detta avtal irrelevant, eftersom hon endast är franchisetagare för butiken. ”Vi får ett öre per tankad liter, det blir inga stora pengar,” säger hon till tidningen.
Att invånarna i Flen knappast gör denna distinktion mellan bensinpumparna och butiken verkar hon inte ha reflekterat över. Inte heller att tankningen och biltvätten drar in kunder i butiken. Det lär finnas kommunanställda som passar på att köpa en kaffe, en korv eller något annat när de ändå tankar. Alltså det som franchisetagarna tjänar sina pengar på.
Det går helt inte att skilja verksamheterna åt. Att varken Maria Rosenqvist eller Iris Pettersson verkar ha reflekterat över detta är anmärkningsvärt.
Det är uppenbart att Flens kommun inte har haft ett tydligt regelverk kring bisysslor. Det är lika tydligt att kommunens chefer varken har satt sig in i regelverken eller funderat på vad det faktiskt handlar om. Det räcker inte att man själv tycker att man är lojal, att man inte gjort något fel. Det handlar om vilket intryck man ger andra som ser förfarandet utifrån. Det är från deras perspektiv förtroendeskadan uppstår och består.
Att den här historien dessutom rör socialförvaltningen gör det inte mindre beklagligt. Socialtjänsten har makt att bestämma över andra människors liv. Då vill man inte få intrycket av att förvaltningens chefer både saknar kunskaper och omdöme i ett ärende som borde ha varit lätt att avgöra.