Ledare: Svenska kyrkan behöver vädra ut en riktigt unken kultur

Som utomstående är det svårt att förstå hur en ung man som dömts för ett flertal allvarliga brott mot barn kunde få ett uppdrag som ungdomsledare i en Eskilstunaförsamling. 

När ungdomar i församlingen ifrågasatte uppdraget fick de till svar att: "Alla är värda en andra chans".

Det är förvisso sant. Ingen vinner på att människor brännmärks för livet för brott de begått och helt stängs ute från samhället. Men att man förtjänar en andra chans innebär inte per automatik att man ska kunna återgå till sitt gamla liv som om ingenting hänt. 

Inom kyrkan finns det rimligtvis flera arbetsuppgifter, som inte innebär att en person har daglig kontakt med barn eller vuxna. Uppdrag som kan ge mening, utan att utsätta andra för risk. 

Men den unge mannen – som dömts för utnyttjande av barn för sexuell posering, försök till av utnyttjande av barn för sexuell posering, barnpornografibrott och kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte – fick alltså inte den typen av arbetsuppgifter. I stället fick han alltså kyrkans välsignelse att fortsätta sitt uppdrag som ungdomsledare. 

Inte ens när mannen i våras skickat en oönskad bild på sig själv, med stånd under byxtyget, till en flicka i 14—15-årsåldern tyckes församlingen tycka att han försuttit sin andra chans. 

Flickan, som han fått kontakt med via en ungdomsaktivitet i den aktuella församlingens regi, kallades I stället tillsammans med sin familj till ett möte med ungdomsledaren. Under mötet sade mannen förlåt till flickan. 

Det var allt. Ett förlåt var tillräckligt för att mannen skulle få fortsätta som ungdomsledare. Som om ingenting hade hänt.

Förfarandet ger onekligen upphov till ett antal frågor om vilken kultur som råder inom församlingen. Hur man ser på sexualbrott, på män och kvinnor.

För det finns något riktigt unket kring hela förfarandet, som tycks bottna i en syn på sexualbrott där männen alltid kan ursäktas. Som om man inom församlingen aldrig har hört talas om #metoo. 

Det är först när tidningen uppmärksammar fallet som något faktiskt händer. Det är uppenbart att någon inom kyrkan förstår att man nu både behöver krishantera och kriskommunicera.

För det dröjer inte länge förrän kyrkoherde Johan Hedlund återkommer med en total pudel: ”Vi har brustit i våra rutiner och vårt handlande,” säger han till tidningen men vill inte i övrigt gå in på några detaljer kring incidenten med flickan eller hur man resonerade efter det möte som hölls.

Därefter agerar kyrkan snabbt. I ett pressmeddelande skriver Johan Hedlund att ungdomsledaren inte längre har några uppdrag, att händelsen är polisanmäld och att ärendet även anmälts till Domkapitlet i Strängnäs stift för en grundlig undersökning. ”Nu börjar arbetet med interna och externa funktioner att undersöka varför, vad kan vi göra nu, och vad gör vi för att vara bättre i framtiden, konstateras det i pressmeddelandet. 

Det är ett agerande som är hämtat från Krishanteringens grundkurs. Man tar ansvar, skyller inte ifrån sig och lovar att gå till botten med det som hänt. 

Det är bara hoppas att det inte bara blir en läpparnas bekännelse utan att man inom församlingen ser till att göra upp med den unkna kultur som tillåtits leva kvar alltför länge inom kyrkans väggar, och låter alla komma till tals. Tilltron och tilliten till församlingen och i förlängningen Svenska kyrkan har fått en allvarlig knäck. Det kommer att krävas mycket för att återställa dem.