Roman
Kayo Mpoyi
En övning i revolution
Norstedts
NĂ€r du knĂ€pper pĂ„ en gitarrstrĂ€ng börjar strĂ€ngen vibrera med en hel rad frekvenser â med hela sin lĂ€ngd, med hĂ€lften, tredjedelar och fjĂ€rdedelar. Det Ă€r detta som kallas övertoner. Ăven om du bara tar en enda ton spelar strĂ€ngen ett ackord med sig sjĂ€lv. Till det kommer en resonans som uppstĂ„r i gitarrens kropp: Ă€ven det eko som uppstĂ„r i gitarrlĂ„dans tomrum Ă€r viktigt. Allt detta sammantaget ger tonen liv.
Den hĂ€r omstĂ€ndliga inledningen har jag skrivit för att försöka förklara vad jag saknar i Kayo Mpoyis nya roman "En övning i revolution" â hennes andra efter den hyllade debuten "Mai betyder vatten" (2019). Det Ă€r en roman dĂ€r orden saknar övertoner och resonans, och dĂ„ uppstĂ„r en underlig stumhet.
Allt Àr vad det Àr. Mormor Àr stark. Far Àr strÀng. Köksbordet stÄr i köket. Barnen Àr busiga. Alla beskrivningar Àr sÄ enkla och entydiga att det pÄminner om barnen i Bullerbyn. Det betyder inte att mÀnniskorna i Kayo Mpoyis roman Àr lyckliga. De har mÄnga svÄrigheter, men Àven deras svÄrigheter Àr enkla och skugglösa. Det ger ett mÀrkligt helhetsintryck, eftersom Mpoyi samtidigt Àr noga med att inte förenkla de konflikter som hon skriver om.
Romanen handlar om en familj som flyttar frĂ„n Kinshasa i Demokratiska republiken Kongo till Stockholmsförorten Ăstberga. De bor femton personer i en femrummare. Ingen Ă€r ensam huvudperson; författaren fördelar sin uppmĂ€rksamhet sĂ„ rĂ€ttvist hon kan. Den som föds in i en familj föds in i en redan pĂ„gĂ„ende hĂ€rva av konflikter. För att understryka det har flickan Kapinga fĂ„tt ett namn som anspelar pĂ„ att hon Ă€r född efter ett syskon som har dött.
LĂ„t inte titeln lura er: hĂ€r gör ingen revolution. Det blir skandal nĂ€r en dotter hejdar fadern, som Ă€r pĂ„ vĂ€g att slĂ„ henne â och det Ă€r familjekonflikterna som rĂ€ddar boken. Mot slutet sĂ€ger JosĂ©phine: "Jag trĂ€ffar dĂ„liga mĂ€n eftersom pappa aldrig Ă€lskat oss och mamma inte lĂ€rt oss bĂ€ttre." Systern Sarah hĂ„ller inte med och â typiskt syskon! â minns nĂ„got helt annat. "Pappa har alltid varit god mot mig."
Vem har fel â den som idealiserar sin uppvĂ€xt eller den som skyller sina misslyckanden pĂ„ barndomen? HĂ€r hade en fegare författare blinkat till lĂ€sarna, antytt vem de förvĂ€ntas sympatisera med, och kanske till och med skrivit fram en försoning. Det gör inte Kayo Mpoyi. Hon litar pĂ„ materialet och lĂ„ter alla familjekonflikter förbli olösta.