Drama/Komedi
Titel: Bardo
Visas pÄ: Bio (Netflix-premiÀr 16 december)
I rollerna: Daniel Giménez Cacho, Griselda Siciliani, Ximena Lamadrid
Regi: Alejandro G. Iñårritu
Speltid: 159 min
Betyg: 2
Alejandro G. Iñårritu Àr en regissör som inte rÀds de stora uttrycken och metaforerna. Sju Är efter Leonardo Dicaprios grizzlybjörnsfajt i "The revenant" kommer nu "Bardo", en Fellini-doftande fresk om en medelÄlderskrisande filmregissör. Handlingen Àr vid det hÀr laget nÀrmast en schablon: det manliga geniet ska motta en utmÀrkelse, vilket innebÀr en sÄvÀl inre som yttre resa. Tittaren kan lugnt anta att huvudpersonen, i det hÀr fallet dokumentÀrmakaren Silverio, Àr stÀllföretrÀdare för auteuren Iñårritu.
Som sjÀlvportrÀtt Àr filmen mÀrkvÀrdigt opersonlig, det Àr svÄrt att fÄ nÄgot grepp alls om Silverios Ängest. Tydligast blir dennes mellanförskap som exilmexikan i USA, och de motstridiga kÀnslor som uppstÄr vid ÄtervÀndandet till hemlandet. Alejandro G. Iñårritu slÄr dock knut pÄ sig sjÀlv nÀr han försöker koppla samman sin hjÀlte med landets kolonialhistoria. Det superpretentiösa innehÄllet gestaltas med en sÄ ironisk ton att filmen blir nÄgot av ett nollsummespel.
Det rÄder ingen brist pÄ visuell extravagans och storslagna masscener. "Bardo" utspelar sig i grÀnslandet mellan hallucination och verklighet, en drömlogik som kÀnns igen frÄn mer lyckade filmförsök. Det Àr en bragd att trots rafflet Ästadkomma en sÄ trist film. "Bardo" Àr en saga berÀttad av en dÄre. LÄter stort, betyder intet.