Festernas ljus och livets mörker

Självbiografi

Micael Bindefeld och Malin Roos

Mannen Myten Minglet

Albert Bonniers förlag

Sveriges bästa entreprenör. Sveriges sämsta chef. Mest inne. Mest ute. Epiteten får det att låta som om det gällde en paradoxernas man. Men en av sakerna som slår mig då jag läser Micael Bindefelds självbiografi (skriven med hjälp av Malin Roos) är hur konsekvent han har varit. I ungdomen trotsade han föräldrarnas önskan om att han skulle bli advokat. Han struntade i att han antagits till juristlinjen i Uppsala och tog i stället jobb som "schamponeringsbiträde" på en salong i Göteborg (långt svårare för föräldrarna att acceptera än att han tidigare kommit ut som homosexuell).

Under en konferens i Monte Carlo träffade han Veckorevyns Lillan Ehrenholm som öppnade portarna till det Modestockholm där han snart gjorde entré och succé med sin yrkesbegåvning och sociala talang, och sin enorma förmåga att skapa och bibehålla kontakter. Så småningom fick han stylistuppdrag för Veckorevyn och frisörjobb via kändisfrisören Bo Göran Guldbrand.

När Micael Bindefeld så började ordna invigningsfester fick de ett enormt genomslag i media. I stället för att bjuda in samma premiärlejon som i decennier dykt upp på festerna valde han att locka idrottsmän och höjdare inom näringslivet som skapade medial uppmärksamhet. Nytänkandet skulle bli hans signum. När han struntade i att bjuda in premiärdrottningen Alice Timander till invigningen av "Nya Riche" såg vissa en ung stropp där det nog snarare fanns en smart PR-människa.

Att han utnyttjade media skulle dock leda till efterräkningar. Under flera år smutskastades han i pressen. Enstaka ärr sitter kvar än i dag. Annars är han sällan bitter. Han har oftare gott att säga om folk som han mött. Ett av få undantag är Anita Ekberg som han till sist sade upp kontakten med.

Trots festernas ljuspelare är boken omsluten av mörker. Maken Nicklas cancerdiagnos inleder och avslutar. Familjens judiska förflutna finns där hela tiden. Vänner och släktingar som utan att barnen fick veta varför hade nummer tatuerade på armarna. Boken blir en berättelse om en man som länge fördriver mörkret genom att skapa festligheter runt en James Bond-film eller en innekrog men som till sist startar en stiftelse för att stödja förmedlingen av kunskap om Förintelsen, som får oss att minnas det som inte får glömmas, och som sprider det ljus som hindrar mörkret från att återvända.