Eva Ström kommer ut som trädkramare

Poesi

Eva Ström

Jag såg ett träd

Albert Bonniers förlag

Eva Ström har alltsedan debuten 1977 skapat sig ett namn i svenskt kulturliv dels som lyriker, dels som kapabel prosaförfattare och översättare. Vårens diktsamling (som lånar sin titel från en dikt av Edith Södergran) tar sin början bland träden, i en skog, i en park. Öppningsdikten "Under ett träd" rinner upp i en närmast mässande uppräkning av de olika trädens namn – sykomorlönnarnas, popplarnas, björkarnas, askarnas – för att sedan mynna ut i den ångestladdade pandemisommaren 2020: "grå himmel/ mörka regn/ ambulansen stannar".

Trädens och människans dunkla men starka förbund är centralt i samlingen. När Ström nämner träden vid namn gör hon dem verkliga. De mytiska träden, världsträdet, asken Yggdrasil och trädet med hjärtformade blad som i en dikt en gång upptog den heliga Birgitta, och med henne blev en lind med doftande lövmassa under vilken de trötta kan söka skydd och vila. Förbundet gestaltas ibland konkret – "Jag som är född under björkens måne/ söker mig till den sibiriska björkens vita gestalt/ kryper in och låter mig inneslutas (...)" – ibland mera kryptiskt. Det är ett förbund som ständigt är hotat av människan: klimatförändringarna dunkar på medan skogarna brinner.

Hotad på ett helt annat sätt är den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj som dyker upp i flera strofer. "Mannen från Omsk" bärs in på bår till Charitésjukhuset i Berlin, han är en skadeskjuten björn – och strax är där en annan, mera bokstavlig, skadad björn som vandrar runt i mellansvenska skogsbygder. I Eva Ströms diktvärld delar dessa varelser själva existensens villkor; liv och död.

De som talar med klarast röst i "Jag såg ett träd" är onekligen de inledande dikterna. En bit in i samlingen blir rösten aningen otydligare, orden och bilderna blir spretigare, svårare att hålla samman och förstå. Efter upprepade genomläsningar kan jag ändå känna att också det dunkelt sagda bär på ett slags fascination. Så är till exempel fallet med samlingens längsta dikt, "I förskingringens tid" – utan att vara helt begriplig förmedlar den ändå en suggestiv kraft. Här finns också stänk av överraskande, besk humor, och här finns en sammanflätning av högt och lågt, av gudomlighet och natur, av hightech och kämpande covidangripna kroppar. "Jag såg ett träd" är både förbryllande och fängslande läsning.