Massmord sätter punkt för barndomen

Mikael Yvesand framträder redan i sin första bok som en fullfjädrad författare. Sommarlovet 1999 har precis börjat och tre pojkar är på väg ut ur barndomen. Bokens berättarjag och bästisen Dave är båda 13 år. Deras kompis Jocke är två år yngre. Deras planlösa, oskuldsfulla, livsfarliga tilltag försiggår ofta på nätterna. De snattar och stjäl och leker med eld och liv. Förälskelse och aids- och åskrädsla tar strupgrepp på dem. Hos berättaren finns sorg och skräck och övergivenhet. Men skulle han kunna mörda? Frågan är adekvat, för i denna bok, där småpojkar bygger koja och delar snus, mördas också en hel familj bestialiskt.

Med absolut gehör för vad det innebär att befinna sig på barnets språngbräda in mot tonåren berättar Mikael Yvesand om pojkarnas dagar och nätter, som de fyller med aktiviteter för att jaga bort tristessen. Ingen vuxen besvärar dem. 13-åringarnas familjer finns inte på plats och elvaåringens morsa låter honom göra som han vill. Jocke är katalysatorn som får i gång processen mellan de tre, Dave är organisatören och den praktiskt begåvade som ser till att saker blir gjorda, medan berättaren är den komplicerade, svår att få grepp om. Han är därtill hopplöst förälskad i Jenni, 14-åringen som älskar 15-årige Westman. Alla tre killarna fruktar Westman och hans kompisar och flyr dem ständigt, övertygade om att de annars är dödens.

Berättaren fruktar också det som döljer sig i mörkret under stenar och äckliga pissmyror som springer runt med sina vita ägg. Och svällande lik. Det är också han som tänker på att det som hände familjen Otero i Wichita i Kansas 1974, då alla i familjen brutalt dödades av en massmördare, lika väl skulle kunde hända i Luleå. Och i boken händer det. En jämnårig till pojkarna, hans lillasyster och deras föräldrar mördas i sitt hem. Utifrån händelsen låter Yvesand hela provkartan av stolligheter som inträffar efter ett mord skymta. Hemliga tips om satanister och muslimer. Oskyldiga som tar på sig brottet. Någon som vill ha tillbaka ett verktyg han lånat ut till den mördade och så vidare. Och vad barn som har tråkigt skulle kunna hitta på.

Likheterna mellan "Häng city" och klassiska svenska pojkskildringar som Sigvard Siwertz "Mälarpirater" (1911) och Håkan Nessers "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" (1998) kommer man inte ifrån. Därmed inte sagt att Mikael Yvesand ens har läst böckerna ifråga. Siwertz skriver om tre pojkars sommarlov i Stockholms skärgård i början av 1900-talet. De tros ha drunknat och lever därför utom räckhåll för de vuxna. Nesser låter i sin 1960-talsberättelse en 14-åring bli indragen i en kriminalhistoria. Parallellerna till "Häng city" är uppenbara men skillnaderna är större. Framför allt fångar Yvesand svensk småstadskänsla under 1900-talets sista år. Med stark realism ger han oss tiden och pojkarnas vardag – och träffsäkert prickar han in deras språk. "Häng city" är det namn som pojkarna har gett den värld som de har gjort till sin. Den omfattar det dagis där de leker nattetid och den skogsdunge där de bygger sin koja. 

Men på slutet byter Yvesand spår från realism till ren surrealism. Med absurda händelser illustrerar han den hårfina skillnaden mellan att sitta vid en dator eller att ligga bunden och mördad i ett dräneringsdike.