Lotta Olsson skriver om sorgen – och lusten

– Oj, jag känner att jag rodnar. Jag har visst inte tänkt på att någon ska läsa detta, säger Lotta Olsson och skrattar.

Vi sitter på det legendariska caféet Ritorno i Stockholm. Lotta Olsson dricker rött te och säger att det är oerhört länge sedan hon var här. Att hon rodnar beror på att jag just läst första meningen i hennes senaste bok "Jag som är kvar" högt för henne. Där beskrivs en mans hals, axlar och kuk.

– Det är ju en väldigt stark mening och den drev mig att fortsätta, gav skrivandet skjuts. Jag ville att det skulle kännas naket i alla bemärkelser, säger Lotta Olsson.

Hon förklarar att hon självklart har tagit hänsyn till sin och bortgångne maken Ulf Nilssons son, och även Ulf Nilssons barn från en tidigare relation. Men att den där första meningen faktiskt fick definiera hela skrivprocessen.

– I 30 år har jag gömt mig bakom olika myrsloksmasker, säger hon med en referens till de barnböckerna hon skrivit om jättemyrsloken och hasselmusen tillsammans med illustratören Maria Nilsson Thore.

– Den här gången tänkte jag "nu jävlar skriver jag bara".

En del av sorgearbetet

För att lyckas med denna nakna ärlighet intalade hon sig själv att skrivandet var en del av sorgearbetet och att ingen annan skulle få läsa.

– Ett självbedrägeri förstås. Jobbar man som skrivande människa så skriver man inte för byrålådan. Och samtidigt har jag väl trott lite på det, för annars hade jag väl inte blivit generad nu?

Boken "Jag som är kvar" ligger framför oss på cafébordet. När jag påpekar att det är en väldigt fysisk bok, med många beskrivningar av kroppar, nickar Lotta Olsson och säger att den från början hade arbetstiteln "Kropparna i rummen".

– Det hade nog varit en lite för kryptisk titel, kanske. Men kroppar var en grundförutsättning för boken. Det kan låta banalt, men min stora insikt när jag tog hand om Ulf under de sista månaderna i hans liv, var att vi är våra kroppar.

Lotta Olsson och Ulf Nilsson var ett par i 20 år. När han fick sitt cancerbesked levde han bara tio veckor till, samtidigt som han skrev ned sina tankar. Efter hans död redigerade Lotta OIsson texterna och gav ut dem i samlingsvolymen ”En liten bok om konsten att dö". Nu har hon själv skrivit om sorgen efter honom, men också om andra närstående som gått bort: den tidigare maken Thomas Anderberg, sin mamma och pappa. På sätt och vis är det en fortsättning på Ulf Nilssons lilla bok om döden.

– Även om de är olika till sin karaktär så är det nog så att de hänger ihop på något sätt.

Sämre änka än Didion

Trots att boken handlar väldigt mycket om döden och att bli ensam kvar, skakar Lotta Olsson på huvudet när jag frågar om den har varit svår och tung att skriva. Tvärtom har skrivandet varit en välkommen vila mitt bland alla praktiska göromål som arvskifte och bouppteckning.

I boken beskriver Lotta Olsson hur hon letar hemma efter en annan sorgebok: Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande", i vilken Didion försöker bearbeta och förstå sina reaktioner efter maken John Gregory Dunnes oväntade död. Hon hittar den inte.

– Det var nog bra för den kanske hade påverkat för mycket.

TT: Du skriver att Didion var en mycket bättre änka än vad du själv är.

– Jo men det tror jag hon var.

TT: Varför då?

– Hon är väldigt mycket änka och sörjande. Jag var både sörjande och nyförälskad.

I "Jag som är kvar" skildrar Lotta Olsson mötet med J – som får henne att undra vad som händer i hennes kropp. Hon mår illa, kan inte äta och känner sig orolig. Det går en tid innan hon förstår att hon faktiskt är förälskad igen.

– Jag var så förvånad över att jag mitt under min sorg kunde känna förälskelse till en annan man. Känslorna existerade parallellt. Det tog inte bort sorgen, men på många sätt var det nog en nåd för mig att få uppleva det där.

TT: Varför var det en nåd?

– Det var viktigt för mig att se att Ulfs död inte var slutet, utan att mer liv var möjligt. Jag är övertygad om att Ulf hade varit glad över att jag gick vidare i livet.

En hyllning till livet

Fysikaliteten i "Jag som är kvar" handlar inte bara om döende och sjukdom. Det finns också plats för lust, åtrå och kåthet. Det går att läsa boken som en hyllning till livet, i dödens absoluta närvaro.

– Även om jag intellektuellt har sagt till mig själv att det är i sin ordning att känna lust har jag väl också upplevt lite skam över mina känslor. Hur tidigt får man känna lust? Hur länge bör man sörja?

Dessa tankar vävs ihop med andra reflektioner kring makens död. Som att han fortfarande känns närvarande. Lotta Olsson visar mig sin telefon, där hon loggat in i en app. Högst upp står det "UN" – snart två år efter hans död har hon upptäckt att hon använder appen med hans inloggning.

– Lever man tillsammans i 20 år blir man så sammanflätade. När jag köpte min nya lägenhet kände jag mig riktigt förbannat jätteensam. Men det gick. Jag är snart 50 år gammal och kan nu betala räkningarna med BankID. Jag antar att det betyder att jag är helt vuxen och klarar allt.