Knausgård om apokalypsens vardag

Det börjar bli många personer att hålla koll på för Karl Ove Knausgård. Nu kommer den tredje delen i serien om den mystiska Morgonstjärnan, som en dag gäckande dyker upp på den norska himlen, och han är redan halvvägs in i bok nummer fyra.

"Det tredje riket" för samman människor från de två första delarna. Och den här gången ville Knausgård fokusera på att ge bipersonerna en röst.

– Det var som att skriva om en historisk händelse. Du läser om den och försöker förstå, men det är helt beroende av vilken vinkel du ser ifrån, säger han på länk från sitt hus i London.

Osäkerheten kring huruvida han behärskar fiktionen efter den långa autofiktiva serien "Min kamp" börjar också släppa. Skrivandet går bättre och bättre, säger han leende.

– Det är mycket lättare nu. Inte för att jag har blivit bättre men jag har börjat lita på det.

Psykiska besvär

Bokserien inleddes med den narcissistiske litteraturprofessorn Arne, vars fru Tove som är en konstnär med psykiska besvär befann sig i periferin. I den nya boken fördjupar Knausgård sig istället i hur Tove slits mellan familjen och sitt skapande.

– Hon blev som ett slags huvudperson och tar nästan över romanen, säger han.

Knausgård har skrivit en liknande berättelse i "Våren", en personlig bok om en partner som blir deprimerad och hamnar på sjukhus, medan pappan tar hand om barnen. Även här är det Arne som är barnens stabila punkt, och många tror att Knausgård är litteraturprofessorn, men det är fel, påpekar han.

– Tove är den person som ligger väldigt nära mig. Känslorna och det inre livet är närmre. Så det var inte så svårt att skriva om henne, säger han och konstaterar att Tove har talangen att överskrida sig själv genom konsten men svårt att kontrollera sin kraft.

Själv tar han in de apokalyptiska stämningarna i världen i sin bok, men är noga med att sedan kliva ut ur skrivandet och vara närvarande med sin stora familj.

– När något är skrivet glömmer jag det igen. Det finns nästan bara i det rummet där jag sitter. Jag har väldigt mycket vardag och jag tror att det är bra att göra så: ha mycket vardag och att ha det rummet där skrivandet sker, säger han och går för att fylla på sin kaffekopp.

Lyfter kvinnorna

Överhuvudtaget lyfter Knausgård fram kvinnorna mer i den här boken. Förutom Tove tar den unga flickan Line större plats – det handlar om hur hon faller för den mystiske Valdemar, som är med i ett omsusat black metal-band.

– Det kändes farligt att skriva utifrån en 19-årig tjej, men det var den mest spännande delen av boken för mig, säger Knausgård.

Som utgångspunkt hade han den norska black metal-scenen i Bergen på 90-talet, där han själv växte upp. Vissa av banden var satanister, brände ner kyrkor och mördade till och med människor. Först på senare år började han fundera över de extrema händelserna och hur märkligt det var att de inträffade i Norge.

– Den första vågen var folk i min generation så vi har samma bakgrund. De växte upp med en enda tv-kanal, pizza på lördagarna, ingenting som hände. Så uppfann de det här mörka, våldsamma, säger han och kallar det för kreativt och otroligt nihilistiskt.

Knausgård jämför med punken och känslan av att allt sugs upp av kommersiella krafter.

– Det är inte konstigt att det kommer en våldsam protest, som säger nej, nej, nej! Jag gör det här och det ska inte vara till salu.

Svårt beskriva mysteriet

Vissa av medlemmarna i black metal-banden beskylls för att vara nazister. Konnotationerna till nazismen finns även i titeln, men Knausgård svarar undvikande på varför det gäller för två av hans böcker, "Min kamp" och "Det tredje riket".

Här syftar "tredje riket" dessutom på dess egentliga betydelse: den heliga andens tid. Karl Ove Knausgård pekar på hur mycket av livet som utspelas likt den här digitala intervjun, med en förbindelse över en skärm, som inte är fysisk men ändå reell.

– Det Valdemar håller på med är att försöka få tillbaka det konkreta, kroppen och smärtan – på ett extremt sätt, säger han.

Knausgård brottades med att konkretisera mysteriet kring morgonstjärnan. Han är själv ingen fantasyälskare, men lyfter fram en tjock bok som han blivit inspirerad av, Mariana Enriquez ”Our share of night”. Där accentueras fantastiken av Argentinas mörka diktatur, medan Knausgård skriver med ett tryggt och naturskönt Norge som fond. När Morgonstjärnan uppenbarar sig slutar folk plötsligt att dö i landet. För att förklara sin fascination för temat vänder Knausgård sig återigen till det abstrakta.

– Vi lever genom skärmar och distanserar oss från hur maten blir lagad. Det är som att det bara finns en sak vi inte kan fly och det är döden som kommer och tar oss alla. Samtidigt finns det ett begär att radera ut den också.

Vad är livet?

Och i ett samhälle där det inte finns någon död – vilka är vi då? Det är en metafor, erkänner Knausgård motvilligt. Lika lite som han vill prata om sig själv vill han bidra med övertydliga tolkningar av sina böcker. Ändå följer han tanken till slutet:

– Tar man bort döden, vad är då livet? Det är frågan i de här böckerna. Men det är svårt att prata om, det är därför jag skriver. För att slippa förklara.

I skuggan av apokalypsen fortgår otrohetsaffärer, sommaralkoholism och trassliga familjerelationer. Knausgård visar allt det utan att döma.

– Vi tror att vi har en komplett bild av människor, men egentligen vet vi så lite.