Huvudpersonen i Katie Kitamuras bok vet inte om hon ska bo kvar i Haag och hur lÀnge hon ska fÄ ha sitt jobb som tolk vid Internationella brottmÄlsdomstolen dÀr. Hon rör sig osÀkert genom vÀrlden och tar en dag i taget. Hennes tillstÄnd tycks vara ett uttryck för den osÀkra vÀrld vi plötsligt befinner oss i.
ââJa, till 100 procent. Boken handlar om den kognitiva dissonans det innebĂ€r att leva i den hĂ€r tiden av extrema historiska hĂ€ndelser â det kĂ€nns som att vi krĂ€nger frĂ„n kris till kris. Hur hittar vi mening i en vĂ€rld dĂ€r vi gĂ„r mot en klimatkatastrof, samtidigt som vi tĂ€nker âvad ska jag laga för lunch till mina barn?â.
Glappet mellan vardagsbekymmer och en dramatisk vÀrldspolitik har prÀglat livet i USA de senaste Ären, tycker Katie Kitamura. Hennes ansikte spricker upp i ett brett leende nÀr hon erkÀnner att varken hennes huvudperson eller hon sjÀlv lyckas hantera den tudelningen sÀrskilt vÀl.
ââDet hĂ„ller pĂ„ att göra mig galen.
NĂ€rhet som hot
Hon Àr född i USA men har japanska förÀldrar och vÀxte upp med kÀnslan av att det finns saker som inte gÄr att översÀtta. Tidigt insÄg Katie Kitamura ocksÄ att den som behÀrskar ett sprÄk har makt. Hennes erfarenheter har destillerats till ingredienser i romanen "NÀrheten", dÀr en ung kvinna tolkar Ät en expresident som anklagas för krigsbrott i domstolen i Haag.
ââI början hĂ€nvisar hon till sig sjĂ€lv som en medvetandefri zon, en kanal som sprĂ„ken passerar igenom. Men hon ser att hon förĂ€ndras av sprĂ„ken som flödar genom henne och att hon ocksĂ„ förĂ€ndrar sprĂ„ken hon talar, sĂ€ger Katie Kitamura.
IdĂ©n fick hon för flera Ă„r sedan, nĂ€r hon pĂ„ radio lyssnade till Liberias forne president Charles Taylor, som stod anklagad för krigsbrott. Trots kunskapen om hans brott kĂ€nde hon sig pĂ„verkad av hans ord â och insĂ„g hur lĂ€tt sprĂ„ket kan manipuleras.
ââJag ville fundera över sprĂ„kets moraliska tvetydighet, sĂ€ger hon.
Ăr det ens bra att i litteraturen alltid skapa empati för personer, och deras synsĂ€tt? undrar Katie Kitamura. Hon ville framstĂ€lla expresidenten som en till synes vanlig person. Genom sprĂ„ket skapas sedan en intimitet mellan honom och tolken, som han anvĂ€nder för att försöka göra henne till sin förtrogna. I efterhand insĂ„g Kitamura att hon beskrivit flera situationer dĂ€r nĂ€rhet döljer sexuella trakasserier och hot.
ââI USA Ă€r intimitet och empati ord som anses vara nĂ„got otvetydigt gott. Men boken Ă€r full av oönskad intimitet som blir ett verktyg för att förstĂ€rka makt.
Skipas rÀttvisa?
Expresidenten kritiserar ocksÄ domstolen för att vara en imperialistisk institution som frÀmst straffar lÀnder i Afrika. Det Àr ett anvÀndbart resonemang för honom, framhÄller Katie Kitamura, men hon ser det ocksÄ som giltig kritik.
ââUSA, Ryssland och Kina har inte skrivit pĂ„ och följer inte domstolens jurisdiktion, sĂ„ det finns en obalans. Vad betyder det för att kunna skipa internationell rĂ€ttvisa?
I samband med Ukrainakriget diskuteras krigsbrott igen â och efter att Ryssland gick in i Ukraina skickade mĂ„nga lĂ€sare videoklipp till Katie Kitamura av tolkar som grĂ€t nĂ€r de tolkade Ukrainas president Zelenskyj.
Men nÀr hon skrev boken var det brexit hon tÀnkte pÄ.
ââKĂ€nslan av att Europas ideal Ă€r under attack fĂ€rgade atmosfĂ€ren runt omkring mig. Det var ocksĂ„ personligt, min man Ă€r brittisk och mina barn har brittiska pass â under de första sex Ă„ren av min sons liv hade han tillgĂ„ng till Europa och plötsligt hade han inte det, sĂ€ger Katie Kitamura, som ser en röd trĂ„d mellan brexit, Trump, Rysslands roll i de frĂ„gorna och kriget i Ukraina.
Faderns frÄnvaro
"NĂ€rheten" prĂ€glas av suggestiv spĂ€nning som inte beror pĂ„ nĂ„gon rafflande handling, utan pĂ„ huvudpersonens kĂ€nsla av ovisshet. Den fĂ€rgar ocksĂ„ hennes relationer â hon vĂ€ntar oroligt pĂ„ sms frĂ„n en man som aldrig svarar.
ââRomanen handlar inte om teknologi, men jag ville skriva om ett fenomen som kĂ€nns samtida, âghostingâ, och den konstiga, okroppsliga kommunikationen via mess. Jag ville skriva om en relation som kretsar kring frĂ„nvaro.
Samtidigt Ă€r en annan frĂ„nvaro Ă€n mer pĂ„taglig för huvudpersonen â och för Katie Kitamura sjĂ€lv. Hon inser att hon i sina tvĂ„ senaste romaner har bearbetat sin pappas död, en upplevelse som skakade henne i grunden. Och inte förrĂ€n hon skrivit klart "NĂ€rheten" insĂ„g hon att hon hade varit i staden hon skrev om, tillsammans med sin far.
ââJag hade en massa barndomsminnen som flöt omkring och plötsligt förstod jag deras kontext och var de utspelades. Det var en magisk upplevelse av att fĂ„ tillbaka det förflutna. SĂ„ jag gjorde nĂ„got jag inte brukar, jag skrev in det direkt i boken.