SÄ fort det görs film eller tv-serier av kÀnda mÀnniskors liv eller historiska hÀndelser uppstÄr den klassiska SÄ Var Det Ju Inte Alls-debatten. Och den historiska korrektheten gÄr sÀkerligen att diskutera i den norska storsatsningen "Atlantic crossing", vilket ocksÄ sker i Norge.
För min del fÄr man gÀrna tÀnja grÀnserna rejÀlt nÀr det handlar om fiktion, det beror helt pÄ hur det görs och i vilket syfte och om det gagnar berÀttelsen. Man fÄr till och med Àndra pÄ historien i konstnÀrlighetens namn. Quentin Tarantinos "Inglourious basterds" kontrafaktiska skildring av Hitlers död Àr exempelvis en underbar klassiker.
Pudelns kÀrna, bÄde gÀllande debatten kring och sjÀlva dramatiken i "Atlantic crossing" handlar om vilken roll den norska kronprinsessan MÀrtha spelade för att hjÀlpa det ockuperade Norge. Hon var personlig vÀn med den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt och bodde hos honom i Vita huset under en period under kriget och knuffade, enligt den hÀr serien, USA ut ur sin neutralitet.
Exakt hur det gick till pÄ riktigt mellan MÀrtha och Roosevelt Àr en frÄga för historiker och lÀroböcker. Att "Atlantic crossing" misslyckas med att berÀtta en spÀnnande historia Àr dÀremot glasklart. Faktum Àr att den pendlar mellan sövande trÄkig till pinsam nÀstan hela tiden. Att se Kyle MacLachlan förvandla Roosevelt till en flörtig pilsnerfilmsgubbe Àr direkt plÄgsamt.
Dramat tar sin början (till slut, efter en mycket lÄng och onödig inledning) nÀr Norge attackeras av Tyskland i april 1940. För alla som har sett den mycket nerviga skildringen av kungafamiljens flykt frÄn Oslo i Erik Poppes "Kungens val" (2016) blir det en intressant jÀmförelse i klippning och dramaturgi att se hur det görs hÀr; mycket segt och ospÀnnande.
Kronprinsessan och de tre barnen (sonen Harald Àr förstÄs Norges nuvarande 83-Ärige kung) fortsÀtter först till hennes hemland Sverige men dÀr möts hon av Gustav V:s kyliga instÀllning. Den splittrade familjen reser vidare till USA och dÀr inleder MÀrtha en nÀra relation med presidenten vilket alltsÄ, enligt den hÀr serien, leder till att han stick i stÀv mot den inhemska opinionen öppnar för USA:s deltagande i kriget mot Tyskland.
VÀldigt lite hÀnder i de fem av Ätta avsnitt som setts för recension. Det pratas desto mer. TrÄkiga, styltiga replikskiften ackompanjeras av smetig filmmusik, som för att signalera en episk kÀnsla som inte finns dÀr.
Ett avgörande problem Àr att det Àr svÄrt att sympatisera med MÀrtha, trots att Sofia Helin kÀmpar pÄ med det utsiktslösa uppdraget att försöka göra henne till en underdog-figur att heja pÄ.
Under brinnande krig lever vÄr hjÀltinna ett mycket bekvÀmt lyxliv i Washington. MÀrtha Àr lÀnge mest tjurig över att hennes make kronprinsen inte följer efter. Visst, en stor (enormt stor) del av serien gÄr ut pÄ att MÀrtha ska vakna ur sin Marie Antoinette-dvala och fÄ en politisk kompass, samtidigt som hon blir motarbetad och osynliggjord. Men det Àr inte förrÀn i avsnitt fyra, fem som den delen av storyn börjar utvecklas och dÄ har man redan blivit sÄ trött och provocerad att det Àr svÄrt att hÀmta hem.