Tommy Johansson: Svensk sommar i all ära, men nu får den skärpa sig

I skrivande stund visar termometern 30 grader varmt, luften vibrerar, solen steker och människan försmäktar. Det är en sån där dag då värmen sätter det sunda förnuftet ur spel. Bara ett stenkast från där jag bor finns en badplast, inte supermysig om jag ska vara ärlig (två stora pooler på en gigantisk gräsyta, alldeles bredvid E4). Trots fortsatt pandemiläge rör sig folk dit i horder. Det är som att covid-19 bara var en dröm alternativt namnet på något övervintrat punkband.

Men jag förstår dem. Valet står ju mellan två onda ting – stormkoka invärtes eller utsätta sig för smittorisk. Det kan tyckas vara ett enkelt val men som sagt, värmen sätter det sunda förnuftet ur spel.

Själv skulle jag aldrig sätta min fot på en badplats under rådande omständigheter. Det har inte med ansvarskänsla eller covid-19 att göra. Även i ett pandemifritt scenario skulle jag hålla mig borta. Jag ser det nämligen som min uppgift att göra revolutionärt motstånd till allt vad utomhusaktiviteter heter när termometern rör sig över 25 grader. "Men bada kan du väl göra?". Ja, i badkar. Utomhus är det fortfarande en fråga om 20 procents njutning (själva doppet) och 80 procents pina (det ändlösa solandet på land). Helt orimligt.

Nej, i dessa överhettade dagar föredrar jag att lida stoiskt inomhus framför en fläkt som har mycket att önska i decibelstyrka medan jag slänger ner Piggelinglassar i käften som om det inte fanns någon morgondag. Normala sommaraktiviteter ägnar jag mig åt när vädret skärper till sig. Runt 22-23 grader är bra, skinande sol och ett och annat slöjmoln. Gärna en stillsam bris mellan varven. Då är jag och sommaren helt överens.

Annars har vi ett mycket komplicerat förhållande, sommaren och jag. I år har relationen dessutom blivit extra frostig eftersom jag nyligen har blivit pappa till en liten pojke. Man kan säga att han är min närmaste man i kampen mot sommarhettan. Vi gör allt för att hålla värmen borta – sveper in oss i kalla handdukar, tar AC-svalkande bilturer och tragglar med en nyligen inköpt luftkylare, som tyvärr är helt värdelös. Det är en dräglig tillvaro, vi klarar oss. Men låt mig säga såhär, det lär inte ske några fredssamtal mellan oss och sommaren de närmsta dagarna.

Som tur är finns det rikligt med kultur att spisa i väntan på att sommaren blir mer måttfull i sitt beteende. För eventuella allierade där ute kommer här fem tips: 

Till att börja med får man inte missa den tre-delade dokumentären "Att rädda ett barn" på SVT Play. Helt sanslös historia om en vårdnadstvist som spårat ur fullständigt. Landar det inget journalistpris i Bo-Göran Bodins knä framöver så vet jag inte vad. 

Sedan har vi såklart Spike Lees senaste film "Da 5 Bloods", ett krigsdrama om fem svarta veteraner som konfronterar sina minnen från Vietnamkriget. Klassisk samhällskritisk Lee-pärla som ligger helt i linje med Black Lives Matter-rörelsen. Finns på Neflix.

På musikavdelningen blir Bob Dylans senaste album "Rough and Rowdy Ways" ett givet tips. Det är utan tvekan det bästa Dylan-albumet på över tio år med sanslöst vackra låtar som "I've Made Up My Mind To Give Myself To You" och "Key West". Hittas på Spotify.

Missa heller inte den lite halvdolda svenska artisten Moonica Macs senaste singelsläpp "River". I musikkretsar är det uttjatat till leda men jag säger det ändå (eftersom det är sant) – om Monica Zetterlund har en naturlig arvtagerska i modern tid så är det Moonica Mac. "River" är kanske inte det bästa från hennes katalog men låt det bli en inkörsport till guldkorn som "Alaska//All aska" och "Deala inte", ja, hela album som "Stark & Sårbar". Återigen, hittas på Spotify.

Sist men inte minst, ett tips för att hedra regissören Joel Schumacher som gick bort tidigare i veckan. Om man mot förmodan inte har sett hans absolut bästa film, "Falling Down" från 1993, så bör man göra det illa kvickt. Filmen följer arbetslöse William Foster (Michael Douglas) som milt uttryckt tröttnar på samhället. Utrustad med slagträ och skjutvapen låter han sitt missnöje få fritt spelrum under en kaotisk dag i Los Angeles. En tidlös och satirisk dramathriller med en slutscen som är hjärtskärande. "I'm the bad guy?" håller jag som en av 90-talets mest kärnfulla filmrepliker. Finns att hyra via diverse digitala tjänster.

Gissa förresten vad det är som först får topplocket att gå hos William Foster. Just det, sommarhettan...