Katrineholmsbördiga Simon gör musik för världsartister

Det är en av sommarens första dagar när jag träffar Simon Hassle i hans dunkla studio vid Vasaparken i centrala Stockholm. Utanför är det fullt på uteserveringarna. Stockholmarna sitter och jäser i den första vågen av medelhavsvärme. Men få skulle nog våga erkänna att det är alldeles för varmt. 

Jag och Simon sitter däremot några meter ned i jorden i ett svalt och dunkelt studiokollektiv utan några fönster som ger sken av varma asfaltsgator eller svettiga människopannor. Bland de många korridorerna av studior ligger hans längst in i ett hörn, precis bredvid popgruppen Estradens rum. 

– Jag går upp runt nio och är vanligtvis i studion vid 12 och sedan jobbar jag tills jag känner mig färdig. Om det är klockan 14 på eftermiddagen eller klockan två på natten spelar ingen roll. 

I ungefär sju år har Simon Hassle producerat låtar för artister som Zara Larsson, R3hab, Icona Pop, Miriam Bryant, Lost Frequencies, AJ Mitchell och Kiiara. En av artisterna vars låtar flitigt prytts av Simon Hassles namn under den senaste tiden är Veronica Maggio. 

På hennes senaste singel, "SE MIG" är han aktuell som producent och en av fem låtskrivare.

– Veronica och hennes team bjöd in oss till ett camp. Det är oftast så det går till. Man drar till ett hus eller en studio någonstans och mer eller mindre låser in sig i några dagar och bara fokuserar på att skriva musik. Den här gången var det ett helpensionat där de lagade all mat, bäddade och gjorde allt runtomkring så att vi kunde ha fullt fokus. Vi var där i en vecka och skrev bland annat "Se mig".

Även Maggios senaste album – "Fiender är tråkigt" – är också co-skriven och producerad av Simon Hassle. Däribland tillsammans med Eskilstunabördiga Jocke Berg.

Producenten är yngre kusin till artisten och låtskrivaren Erik Hassle.

Foto: Markus Aamisepp

– För mig försvinner egot när man skriver en låt tillsammans med andra. Det är en viktig detalj i hur jag gillar att jobba med musik. Jag tror på att vara lyhörd och öppen, för ibland vet man inte själv hur det ska låta i början. Man möts och sedan blir resultatet något skumt som alla gillar där någonstans i mitten. 

Simon Hassle föddes i Vaxholm utanför Stockholm men flyttade till med familjen till Katrineholm när han var åtta år gammal. Han började andra klass i Flodafors och blev snabbt en slagpåse, berättar han. 

– Det är väldigt svårt att sammanfatta eller ens komma ihåg allt från den tiden men både barn och vuxna tror jag hade problem med att vi var "08:or". Det fanns enligt min erfarenhet någon slags underton av att de trodde att vi tyckte att vi var bättre bara för att vi var från Stockholm. Många gånger har jag fått höra klassikern "Hassle, du ska inte tro du är nån!”. 

– Jag minns hur de coola kidsen hade Team Sportia-strumpor och dunvästar, medan jag hade svarta kontorsstrumpor och någon vanlig töntjacka. Det var en sådan liten grej som jag blev jätteretad för. Det var egentligen barnsliga småsaker som skilde sig oss emellan. Men jag blev utfryst och inåtvänd – och idag är jag fortfarande rätt introvert.

När han började i musikklass på högstadiet vid Järvenskolan Tallås blev det mycket bättre. Plötsligt hade han kompisar som likt honom själv gillade att sjunga, plinka på gitarrer och spela piano. 

– Det var första gången jag hade en kompisklick och en koppling till andra barn. Det är väldigt mycket identitet som har utvecklats tack vare musiken. Att stå och sjunga på en scen framför en massa människor bekräftade att jag fanns. Efter att helst ha velat synas och märkas så lite som möjligt blev det som en drog, en otrolig kick. 

– Hade jag inte blivit utsatt för utanförskap innan jag hittade musiken hade jag nog snarare varit en större del av det de andra barnen gjorde då och kanske inte haft den passionen idag. Jag sökte mig till något där jag kunde uttrycka mig. Det är något i musiken som gör att jag kan klara mig själv. Ingenting är konstlat och det är väldigt ärligt. 

Efter en vända till estetprogrammet på De Greergymnasiet i Norrköping och den välrenommeradeyrkeshögskolan "Musikmakarna" i Örnsköldsvik blev Simon Hassle signerad av sitt första musikförlag, ”Stereoscope". Han co-skrev och co-producerade Zara Larssons första låt ”Secret”, signade en ny deal med Sony Music Publishing och efter det har musiken varit en heltidssyssla.

Det är ingen slump att producenten delar efternamn med Katrineholmssonen och artisten Erik Hassle som utöver sin solokarriär har skrivit Shakira och Rihannas duett "Can't remember to forget you". De är nämligen kusiner.

Vad är det för wünderkind-släkt, egentligen?

– Jag tycker inte att vi är det. Men många i min släkt, framförallt på pappa sida är ganska showiga av sig. Farfar spelade alltid dragspel, höll låda och sjöng snapsvisor. Både mamma och pappa är musikaliska och min faster jobbar med Katrineholmsrevyn. Så musiken fanns alltid runt mig under min uppväxt.

– Både jag och Erik har alltid hållit på med musik. Men han är två år äldre, är både storebror och förebild och har alltid legat steget före i musiken. Tidigt i min karriär hade jag förmånen att lära mig från baksätet genom honom.

Men så finns det ju det som skiljer dem åt – sången. Visst kan Simon Hassle sjunga. Men att stå framför en publik är alldeles för jobbigt för att det ska vara värt det. 

– Jag är nervös i flera dagar och går runt och har ont i magen. Det behöver inte ens vara värsta giget. Jag blir nervös av minsta lilla. Det är mycket skönare att sitta här, säger han.

Men att sitta och skriva låtar dagarna in och ut är inte bara guld och gröna skogar, trots allt. Idétorkan duggar tätt i alla branscher där problemlösningen inte har några tydliga formler – utan avgörs av det luddiga begreppet vi kallar för kreativitet. 

– När jag har skrivkramp hatar jag mig själv. Samtidigt vet jag ingen som kan sitta och skriva hits hela tiden. Men det är otroligt jobbigt att finna sig själv i en svacka. Att klättra upp igen ur det känslomässiga hålet är alltid lika utmattande.

– I perioder kan jag skita i att gå till studion om jag känner på mig att jag inte kommer att göra något vettigt. Men så kan man göra saker som att sitta och jobba samtidigt som man kollar på en film. Om jag har på till exempel "Star Wars" och gör en egen produktion samtidigt kan jag höra orkestern och tänka: "fan, det kanske vore coolt med lite stråkar här". Men jag har inget hemligt knep.