Malin Johansson: "Du har hängpattar och jeansen alldeles för högt upp"

Det är en helt vanlig lördagskväll. Jag ska hänga i min soffa, kolla fotboll och en dejt ska komma över. Jag har förberett tapas, skurit ostar i perfekta tärningar och köpt dyr salami. 

Sånt som vi kvinnor gör – för att om killen hade fått bestämma hade det blivit chips och en torr brie.

I alla fall...

Under kvällen publiceras en krönika jag skrivit och det dröjer inte länge innan kommentarerna ramlar in. (Jag har ju trots allt försökt syna mäns beteende på olika dejtingappar.)

Jag blir inte förvånad när kommentaren innehåller påhopp om mitt utseende, sista meningen lyder:

Det är svårt att få stock när man ser ut så som du gör.

Jag hade kunnat kontra med att jag aldrig haft särskilt svårt med att "få ligga", som att det återigen skulle vara någon rättighet eller vardagligt behov som måste checkas av. 

Men jag väljer i stället att fundera kring vad det är som gör att jag får sådana kommentarer.

Jag frågar mina manliga kollegor vad de brukar få för kritik. Svaren jag får är att de sällan får några hatkommentarer. Det mest kritiska en manlig kollega fått är ett gulligt, handskrivet brev som handlar om att han ibland använder lite "för fina" ord. 

Jag jämför det med mina kommentarer:

Att jag har hängpattar, ful frisyr, jeansen för högt upp, jag är vidrig, hemsk, jag borde få sparken, tystas ned, bytas ut och att jag är en rejäl bitter....., ja ni förstår vart det ordet är på väg någonstans.

Majoriteten av kommentarerna kommer från män. Men det som förvånar mig är att skällsorden även kommer från väldigt många kvinnor. 

Jag ställer mig frågan om vi någonsin kommer att bli av med kvinnohatet. Den destruktiva machokulturen har även smittat av sig på oss kvinnor och jämställdheten har aldrig känts längre bort. På något sätt återvänder vi till urproblematiken om att män alltid stöttar män oavsett vad.

Om det är något de är bra på så är det att hålla varandra om ryggen. Även om personen i fråga uttrycker sig sexistiskt eller rasistiskt är han alltid "en bra kille egentligen". 

Och jag anar ju också vad som finns bakom skärmen och kommentaren om min avsaknade stock i vardagen: trasiga kalsonger, skinnfåtölj, ettan lös och nerdragna persienner. 

Jag kan inte sluta tänka på varför mina manliga kollegor inte får utstå samma hat som jag gör. Det kan ju inte vara så enkelt som att jag bara är kvinna.

Eller?