Konstvetare om svensk kulturkanon: "Rätt naivt"

Kulturkanon – ett urval av verk som anses vara föredömliga och av obestridlig kvalitet men också en ifrågasatt måttstock.

Genom att ställa verk av olika konstnärer och formgivare mot varandra vill Jönköpings läns museum få besökarna att fundera över varför vissa verk så självklart anses ingå i en konsthistorisk kanon medan andra hamnat utanför. Mellan målningarna av den välkände Bror Hjort hänger exempelvis verk av en lokal konstnär, Albert Ernfrid Persson, som knappt är välkänd ens på hemmaplan.

Vad försvinner

– De målar lite i samma stil, här kan man fundera över varför Bror Hjort är känd men inte han? Vem är det som bestämmer över vad som lyfts fram, och vad är det som försvinner? säger Martin Sundberg, utställningskommissarie och konstvetare som tidigare jobbat med forskningsprojektet "Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning".

En informell, rörliga kanon växer fram över tid, bland annat genom museers makt och urval, till skillnad från Tidöavtalets svenska kulturkanon som ska utses här och nu av experter.

– Man kan sätta sig ner och säga "de här 100 konstverken ska du känna till om du vill veta något om svensk konst", men då blir det ett historiskt dokument som säger mer om den som skriver listan än om det som finns med. Det är rätt naivt att tro att man bara kan sätta sig ner och skriva en lista, den kommer att försvinna.

"Ändras över tid"

Men även den kanon som skapas långsamt utifrån många människors val måste ifrågasättas.

– Man kan också använda sig av den för att se det som finns utanför. Man ska även ha klart för sig att kanon är något som ändras över tid, det är inte självklart att vi kommer att känna till Picasso om hundra år.

TT: Inte?

– Jag tror inte det, på 1800-talet var Rafael det största namnet, han har varit ganska ute under 1900-talet även om han börjar komma tillbaka. Det är väldigt få saker som håller över tid, men Shakespeare brukar anses göra det.