Morfar reste till terrorläger – tog hem barn

En, två, tre, fyra, fem, sex, sju. Patricio Galvez får titta sig omkring i minibussen flera gånger och kontrollräkna så att alla är med. I en egengjord sele på magen har han ett litet, blekt och tufsigt knyte. Barnen, mellan ett och åtta år, är i dåligt skick och den återförening som nyss skett har varit kaosartad.

Men lättnaden är påtaglig och scenen i dokumentären "Children of the enemy", som får biopremiär den 7 maj, är en liten respit i en i övrigt mörk resa, som går från Majorna i Göteborg, via ett ökänt flyktingläger i norra Syrien och sedan hem igen.

– Den känslan var fantastisk, vi hade drömt om den stunden. Jag ville bara hem och lämna den här delen av världen bakom mig, säger Patricio Galvez, i en hotellsoffa där han sitter tillsammans med regissören Gorki Glaser-Müller.

Ville dokumentera

Var börjar historien egentligen? Kanske när Patricio Galvez dotter Amanda konverterar till islam och blir radikaliserad, gifter sig med den svensk-norske IS-terroristen Michael Skråmo och beger sig till Syrien. Kanske när kalifatet föll under vintern 2019 och de båda dör och deras barn hamnar i lägret al-Hol i norra Syrien. Definitivt när morfar Galvez bestämmer sig för att hämta hem barnen, utan något stöd från myndigheterna.

För två år sedan tog Galvez kontakt med Gorki Glaser-Müller, som var en bekant sedan 15 år. De hade jobbat ihop lite grand – Gorki Glaser-Müller ("En gång om året") hade spelat in några musikvideor till Galvez band. Men filmaren visste ingenting om den familjehemlighet vars konsekvenser nu har blivit till en drabbande dokumentär.

– Patricio ville att jag skulle dokumentera hans resa ned till Syrien. Jag blev rädd först och det är ju hemskt att erkänna att jag trodde att det var hopplöst, säger Gorki Glaser-Müller.

Svagt stöd

Filmen skildrar hur den plågade men målinriktade morfadern packar kläder, mediciner och leksaker och ger sig i väg till norra Irak, nära gränsen till Syrien. Men att bara åka in i lägret och hämta barnen – riktigt så enkelt blir det inte. Stödet är svagt från den svenska regeringen och diverse myndigheter. Slutligen väcks lite hopp på konsulatet i Erbil – samtidigt som Galvez får rapporter om ett ett till fem barn dör i lägret varje dag.

TT: Varför tror du själv att stödet var så svagt?

– Jag tror att det finns en rädsla för opinionen – att hjälpa folk som har svikit och vänt Sverige ryggen. De ser terrorister men vi anhöriga ser ju också personen som finns bakom radikaliseringen, som kan få hjälp och rehabiliteras. Men det är fortfarande en gåta för mig varför de inte kan bestämma sig för att hämta hem barnen, säger Patricio Galvez.

I filmen får man följa hur han försöker hantera sin sorg och sina känslor av skuld när det gäller den avlidna dottern.

– Det är klart att man kommer att sakna henne resten av livet. Den sorgen kommer alltid att finnas där. Men det är fint att se barnen. Den andra flickan finns inte mer, men de finns här.

"Känns tryggt nu"

Patricio Galvez har i dag kontakt med sina barnbarn, som är utplacerade i familjehem.

– Det är jättefina familjer och det känns väldigt tryggt just nu. I en idealvärld hade jag förstås velat att de bodde hos mig men det här är för deras bästa och det viktigaste är att de vet att man finns och att vi alltid kommer att träffas.

Patricio Galvez barnbarn har "startat på minus", som han säger – men de har en chans att börja om. Men vad ska hända med barnen som finns kvar i lägren? Slutet på historien är långt ifrån färdigskrivet.

– Om vi lever i en demokrati och en rättsstat kan man fråga sig hur mycket barns rättigheter är värda? För vem gäller de här rättigheterna? Gäller de fiendens barn? Eller bara våra barn? När man träffar de här barnen så märker man att de också är offer, säger Gorki Glaser-Müller.