NĂ€r hon lutar sig över julaftonsbordet och frustrerat frĂ€ser âsitt inte och skrik ut dina jĂ€vla problem!â sĂ„ vill jag stĂ€lla mig upp i biosalongen och applĂ„dera. Inte bara för att Marie Göranzon Ă€r magnifik (som alltid) i rollen som strĂ€v matriark i filmfortsĂ€ttningen av Colin Nutleys tv-serie âBröllop, begravningar och dopâ, utan för att hon med en replik kokar ner alla mina invĂ€ndningar mot den hĂ€r filmen.
PĂ„ senare Ă„r har det kommit flera biofilmer som med framgĂ„ng fĂ„ngar det svenska kynnets (och hĂ€r generaliserar jag) allmĂ€nna oförmĂ„ga att sĂ€tta ord pĂ„ starka kĂ€nslor. I âCharterâ försöker en sĂ„rig mamma förvandla en bitter vĂ„rdnadstvist till idyllisk semester. I âTigrarâ bygger ett ungt fotbollsproffs upp ett pansar av muskler och mĂ„lmedvetenhet för att dölja kaoset inuti. Skildringen av den aspirerande porrstjĂ€rnan âPleasureâ överlĂ„ter Ă„t oss i publiken att fundera ut vad som egentligen pĂ„gĂ„r i huvudpersonens inre.
âBröllop, begravningar och dopâ gör precis tvĂ€rtom. Allting ska luftas, gĂ€rna i ett upptrissat tonlĂ€ge som sĂ€llan lĂ€mnar utrymme för tvetydigheter eller nyanser.
I centrum för berĂ€ttelsen stĂ„r Grace (Helena Bergström) som i tv-serien blev gravid med sin nya svĂ€rdotters pappa (Philip ZandĂ©n) â en hĂ€ndelse som gick som en chockvĂ„g genom bĂ„das familjer. Nu Ă€r han död och Grace uppfostrar sin lilla dotter med stöd av den bedragna Ă€nkan Michelle (Maria Lundqvist).
Filmen fortsÀtter dÀr serien slutade, i de trassliga familjerelationerna i kölvattnet efter otrohet och svek, i ny och gammal kÀrlek, i hur man lappar ihop (eller misslyckas med att laga) det som trasats sönder.
Det rĂ„der ingen tvekan om att ensemblen har haft roligt under inspelningen â vilken skĂ„despelare vill inte spela ut hela kĂ€nsloregistret pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet? Men som publik kĂ€nner man sig mĂ€rkligt utanför. Det Ă€r som att titta pĂ„ nĂ„gon sorts tĂ€vlingsinriktad gruppterapi, dĂ€r den som visar mest vinner.
I min bok Ă€r det Marie Göranzon som avgĂ„r med seger â pĂ„ walk-over.